Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Att skriva är en kamp mot döden och glömskan" säger Jón Kalman Stefánsson, en av Islands internationellt mest lästa författare.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

När evigheten är en lada full av doftande hö

Reykjavik tidigt 50-tal. Varför lämnar en ung kvinna sina två små döttrar för ett liv på gatan, och vilka följder får det? Utan att skuldbelägga sina huvudpersoner skriver Jón Kalman Stefánsson om det värsta som kan hända.

Han räds inte de stora anspråken. Om islänningen Jón Kalman Stefánsson vill något så är det att få sina läsare att leva, medan det fortfarande är möjligt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Författaren, eller litteraturen, är fyren som delar ljus från mörker. Han skriver det, och står för det även i en intervju. Allt handlar om att nå djupt in i läsaren, och helst också påverka, till och med förändra.

- Det viktigaste är att leva här och nu. Sedan jag började skriva har det alltid varit ett av mina huvudteman, att få läsaren att leva, att min diktning påverkar läsaren på det sättet, att den väcker den lusten, eller får honom eller henne att tänka på sitt liv, sin tillvaro.

I hans nya roman faller målaren Sigvaldi, huvudpersonens pappa, från en stege och slår huvudet i marken. Liggande på trottoaren återupplever han sitt livs finaste stunder, inklusive det skönaste samlaget, ljuvligheten då hans dotter blir till.

Orättfärdighet

"Ásta" heter romanen kort och gott, på isländska "Ástas saga", och som så många andra av Jón Kalman Stefánssons berättelser bottnar den i en tidig barndomsupplevelse av dödens orättfärdighet och en stark vilja att hämta människor och världar tillbaka från glömskan. Romanen är hans första som i huvudsak kretsar kring en kvinnligt öde, något han beskriver som ett omedvetet val.

Däremot hade han redan från början sin mormor i bakhuvudet, en kvinna som precis som romanens Helga på 1950-talet förlöpte man, hem och småbarn.

- Man försökte aldrig förstå varför. Det är alldeles för enkelt att göra så och jag tror att vi alldeles för ofta i vårt samhälle har tagit den vägen för att inte behöva tänka mer. Jag ville prova att förstå varför man kan göra det värsta: lämna sina barn.

Spritdränkt liv

Romanens Helga vantrivs som hemmafru men när hon lämnar familjen är det utan att få någon annan frihet än ett spritdränkt liv på gatan. Hennes dotter Ásta, en isländsk amason även hon, ärver både skönhet och begåvning från sin mor, men är ändå nära att gå under på grund av den förbannelse som en sårad älskare, en ung privilegierad författare, spottar i hennes ansikte: hon kommer att gå långt tack vare sin fitta.

- Så fort hon gör något fel, eller inte visar ansvar, är hon rädd att folk ska säga att hon är som sin mor. Det är hennes skugga och stora fruktan, det är grunden för att så många saker går så fel i hennes liv. Hon törs inte gripa tag i kärleken, hon är rädd för den. Hon är rädd för att inte klara att vara en ärlig människa.

"Om evigheten finns så är den förhoppningsvis en lada full av doftande hö" skriver Jón Kalman Stefánsson i en passus som kanske ännu mer än det historiska Island handlar om samtiden.

- Jag tror att det är en dröm som många av oss har, ännu mer i dag när allt går så fort. Vi har behov av ett slags evighet som är trygg, där man bara kan se på himlen och vara glad. Det är bara en dröm, men det är viktigt att ha en dröm.

Enkel lycka

Om det tragiska människolivet är författarens litterära pulsåder är det inget som Jón Kalman Stefánsson tycker sig ha valt själv. Hans Ásta upplever sin lyckligaste tid en ungdomssommar då hon, ivägskickad av socialen, bär sten tillsammans med sin ungdomskärlek Josef.

- Det kanske också är för att det bara är de två, och de är nästan borta från världen. Det blir så enkelt och vackert, men det är den lyckan som följer henne hela hennes liv.

TT: Är det inte väldigt sorgligt?

- Det är som livet, det har sina sorgliga sidor, säger Jón Kalman Stefánsson och ler vemodigt.

- Jag kan inte bestämma det när jag skriver. Jag ser hur det kommer att gå för den här personen och kan bara följa det.