t o m 1 maj
På en utställning befinner sig betraktare och verk i samma rum och på samma fysiska villkor. Det tilltalar Eva Löfdahl. Konsten är kropp och människan är kropp. Men all konst delar inte rum med oss andra.
Måleri och video bygger sina egna världar innanför den platta ytan. Sådana platser är inga utflyktsmål för Löfdahl. Kanske är det därför hennes tidiga målningar genast bänder sig ur överenskommelsen om sin immaterialitet och blir till ting?
Saturnus är ett horisontellt glädjeregn av himlakroppar över två träskivor. Målningarna Utan titel växer sig tjocka ur väggen och visar fram tre cirklar, öga, öga, mun. Cirklarna exploderar. Explosionen är naturens snabbaste distributionsform, säger Löfdahl, och spiralen den långsammaste. Utställningens titelverk är två långa metallspiraler. Mellan explosionen och spiralen finns en mängd olika former för fördelningen av energi. Och det är också ett brett spann av sätt, rörelser och vägar som prövas i Löfdahls retrospektiv.
I trettio år har Eva Löfdahl tänkt fram avskalade ting. Hennes objekt, skulpturer och installationer är konkreta och självklara så som en hink eller en boll kan vara. Men samma bollar och hinkar kan också bli kryptiska och abstrakta, och inga ord rusar till undsättning. Inga kringberättelser om vad något föreställer. Inga sedvanliga psykoanalytiska eller konstvetenskapliga grepp.
Istället kan man gå längs med spåren av det kunskapsteoretiska och vetenskapliga. Ovana spår. Hur förstår man det Löfdahl gör? Man tänker på allt omkring en som man vet, svarar hon. Det är som en ekvation med alla okända, eller alla kända. Det är som att tolka bläckplumparna i Rorschachs test. Fast inte helt. Med stor exakthet styr Eva Löfdahl in i en tankerymd där ekvationen blir poesi. In i en förlösande känsla av att ett inre tillstånd blir till materia.
Bollarna av dentalsten som fastnat på kanten av en aluminiumskiva som ligger på en stålhink blir till snöbollar och tuggummiblobbar, men mest av allt formar sig skulpturerna till en meditation över materians uppbyggnad. Sakerna blir till atomer med elektroner. De är hägringar i det konstant obeständiga.
Ett annat verk består av blomkålshuvuden i gips på en bordsskiva vars ben famnas av innerslangar från bildäck. Det ser ut som en alkemisk formel med mycket humor. Ett allvarligt fniss går igen och skiftar i nyanserna. Modell G är ett cirkulärt metallband med ett litet hjul som sitter på insidan och snurrar, till metaforisk nytta.
I Femfaldigt leve av trä och järn reser sig fem råa påkar. Modell F är en flaska med ett litet instrument till hälften instucket genom halsen. Men eftersom det ju är stört omöjligt att få in det genom flaskhalsen har flaskkroppen slagits sönder och sedan limmats ihop. I sådana stringent blommande tankeobjekt når Eva Löfdahl full mognad och pregnans. De känns alla klassiska och det är synd att inte fler syskon ur samma skara fått träda fram.
Utställningen har dock ett annat tankeväckande fokus, förhållandet mellan ting, rum och rörelse. Många av Eva Löfdahls verk bärs fram av, eller smälter samman med öar som flyter runt i en vidsträckt öppenhet. Öarna är stora behållare av plywood. De är en sorts montrar eller modeller med rätvinkliga utväxter och rumsbildande vrår.
Löfdahl har noga planerat scenografin med dessa stödjande konstruktioner och deras övergångar in i de enskilda objekten. Det första besökaren ser är just en sådan monter som liknar fören av ett skepp med förtöjningskedjor längs sidorna. I mötet med detta vidunder kastar en strålkastare sitt ljusöga på den tillfälliga besökaren. Det är alltså betraktaren som ska inta scenen. Föreställningen som på detta sätt tar form är rik på förgreningar och infall. Där finns minimalismen med surrealistiska blinkningar, precis som hos Eva Hesse, Rosemarie Trockel och Lars Olof Loeld. Där finns också plats för den egna, icke-verbala erfarenheten av att vara tänkande materia.
Med den generösa presentationen av Eva Löfdahl fortsätter Moderna museet på en krävande väg som stakades ut i Modernautställningen. Verken som visades då och Löfdahls konstnärskap springer ur samma del av konstfältet där de konceptuella och vetenskapliga premisserna ibland ger upphov till förvånansvärt poetiska formuleringar. Är konsten bra behöver det inte vara svårt och Eva Löfdahl verkar inte förvänta sig några teoribyggen: ”Det som går att hålla kvar i medvetandet är att något öppnades; ett rum, en formning, en puff.” En sådan puff kan vara en utmaning nog.
