Nawal El Saadawi var den egyptiska författaren, läkaren och politisk aktivist, som gick bort den 21 mars. Hon blev fängslad för sitt arbete för kvinnors rättigheter i Egypten och har också levt i exil på grund av detta. Hennes senaste bok på svenska är ”Revolutionsskrivarna” som kom 2019 och översattes av Marie Anell.
Jag kan inte sluta tänka på den nyligen bortgångna författaren Nawal El Saadawis händer, som hon hade haft inlindade i vinröda stickade fingervantar under hela framträdandet på Folkteatern där vi för tio år sen arrangerade en serie samtal om den arabiska våren. Protestvågen hade vid den tidpunkten spridit sig från Tunisien, Libyen och Egypten vidare mot Jemen, Bahrain och Syrien.
Kanske tänker jag på dem för att händer och fingrar skildras så frekvent i hennes romankonst? Där förekommer inte bara knutna nävar som gör uppror mot det patriarkala förtrycket, eller långa dansande fingrar som löper över pianot som ljusstrålar, utan också sataniska och incestuösa händer som i syndfull njutning rör sig uppåt från fotsulan till ”varats ursprung”.
Efter föreläsningen fick jag följa henne till taxin som väntade på Järntorget mittemot Myrorna. Hon var i åttioårsåldern, vital, och höll min arm med ett hårt grepp när vi passerade Järnbäraren, Sven Lundqvists bronsskulptur på Olof Palmes plats. Även om hon gav ett ungdomligt intryck så sa hon att hon var utmattad redan innan föreläsningen; hon hade definitivt inga krafter över för restaurangbesök.
LÄS MER:"De uppspärrade ögonen hos den yngsta etsas fast i mig"
Hon var noga att betona att hon inte anlänt till Göteborg som egyptier, som främling, en kvinna från ett annat land, utan hon hade kommit hit som en aktivist bland miljontals andra i en värld som vi alla delar
Under avskedet tog hon av sig fingervantarna för första gången den kvällen. Hon tackade ännu en gång med en handskakning för inbjudan innan hon steg in taxin som körde henne till hotellet dit vi beställt middag åt henne på rummet.
Jag minns att hennes händer kändes lika varma, mjuka och lena som Bodour al-Damhiiris händer skildras i ”Den stulna romanen”. Det är en fascinerande berättelse om en litteraturkritiker som blir besluten på sitt livsverk. En uppdiktad tvåbarnsmamma som på nätterna när hennes make somnat i smyg hade skrivit en autofiktiv roman om en viss Badriya som hon visste skulle frigöra sig från sin skapare, revoltera mot henne och ta makten över berättelsen.
LÄS MER:Mångfalden fortsatt i fokus när Clandestino fyller 17
Påminde inte Nawal El Saadawis händer om romanfigurens fiktiva författares som grep om min arm medan vi gick mot Myrorna?
Jag minns att jag berättade om några fotografier av unga tunisiska studenter som hade besökt Clandestino festival året innan. På bilder från protesterna som tvingade diktatorn Ben Ali i exil såg man hur en av de unga besökarna, som hade åkt tillbaka till Tunisien, höjde sin knutna näve med vårt svartvita festivalarmband fortfarande fäst runt handleden.
Jag skämtade något om att vi därmed, på tryggt avstånd, hade haft ett finger med i revolutionen. Ett varmt leende sprack upp i höstmörkret och lyste lika starkt som hennes silvervita hår. Hon verkade inte det minsta förvånad över sambandet.
”Vi lever i en värld”, betonade hon flera gången den kvällen. ”Eftersom vi lever i denna värld, denna djungel, som domineras av ett och samma patriarkala, kapitalistiska system som förtrycker fattiga, kvinnor, och som är rasistiskt, så måste vi göra uppror tillsammans.”
Det var just den arabiska vårens globala utbredning som gjorde henne full av hopp 2011; känslan av att genomleva ytterligare en revolution utplånade den oförtröttlige författarens alla utmattningssymptom
El Saadawis revolutionsföreläsning, som fått rubriken ”Creativity, dissidence and women”, pendlade mellan kunskapsteoretiska reflektioner och personliga vittnesmål. Stundtals tog den också form av ett brandtal av ett slag som man mycket väl kunde föreställa hade engagerat ungdomar på Tahrirtorget där attacker från kravallpolisens hästar höll på att kosta henne livet.
Hon var noga att betona att hon inte anlänt till Göteborg som egyptier, som främling, en kvinna från ett annat land, utan hon hade kommit hit som en aktivist bland miljontals andra i en värld som vi alla delar, och vars informationsflöden vi måste värja oss mot, oavsett nationalitet, bakgrund, kön.
LÄS MER:Tichý och Motturi utmanar författarjaget
Det var just den arabiska vårens globala utbredning som gjorde henne full av hopp 2011; känslan av att genomleva ytterligare en revolution utplånade den oförtröttlige författarens alla utmattningssymptom. Antagligen skulle hon annars inte ha lämnat hemmet i Kairo där hon arbetade på en ny roman (som ett par år senare skulle få namnet ”Revolutionsskrivarna”) om det inte vore för att hon kände sig hemma i Göteborg, en stad som hon artigt hyllade för sitt rika intellektuella liv och Bokmässan.
Hennes smittsamt energiska optimism grusades inte av de senaste nyheterna om dödliga attacker på kristna kopter och kyrkor som brunnit till aska i Kairo. Eller massövergrepp på kvinnliga demonstranter. Det som precis hade hänt, förklarade hon, var ingenting annat än kontrarevolutionära aktioner som utfördes av delar av armén.
”I själva verket lyckades vi bara hugga huvudet av regimen, men dess kropp är fortfarande kvar, i militären, i övergångsregeringen, i media, i utbildningsväsendet, och till och med hjälporganisationerna har invaderats av regimens hejdukar.”
Jag tänkte på händerna igen, fingrarna, det sätt på vilket de patriarkala, religiösa och koloniala maktstrukturerna flätas samman i hennes romaner. Och hur de händer som styr marionettdockan inte behöver någon aktör för att rycka i trådarna. Krigsmaskinen går på autopilot. Förtryckarregimens fingrar är närvarande i de mest intima hålrummen.
LÄS MER:Recension: "Nästa gång elden" – James Baldwin
Kanske var det därför hon dröjde vid behovet av att kunna se samband, vikten av att göra de bildningstraditioner som skadat oss ogjorda, och tankar om hur konsten möjliggör en form av kunskap som överskrider såväl disciplinära inriktningar som indelningar av folk.
Jag tänkte på händerna igen, fingrarna, det sätt på vilket de patriarkala, religiösa och koloniala maktstrukturerna flätas samman i hennes romaner.
LÄS MER:Recension: ”Skymningszoner” av Aleksander Motturi och Andrzej Tichÿ
“När vi samlades på Tahrirtorget i januari var vi miljoner, män och kvinnor, kristna och muslimer, barn och vuxna, vi bodde tillsammans på torget. Jag rörde mig mellan tälten och där fanns en djup känsla av samhörighet. Inte en enda kyrka brändes, inte en ung kvinna utsattes för trakasserier av män. Det var fredlig gemenskap utan diskriminering på grund av klass, kön eller religion. Vi levde så, natt och dag, ändå till Mubarak störtades.”
Kreativitet, förtydligade hon också under föreläsningen, är inte bara att behärska ett hantverk. Det handlar inte bara om att kunna skriva en roman, eller ett musikaliskt stycke. Den är också oupplösligt förbunden med oliktänkande, och att kunna länka samman idéer och kunskap som ser fakta, upplysningar, traditioner för vad de är: inte sällan produkter av ideologiska intressen.
För Nawal El Saadawi framstod vetandets fragmentering och splittring redan då som ett allvarligare hot och hinder på vägen mot frihet än själva våldsapparaten som hon själv utsatts för i form av könsstympning, bannlysta böcker, fängelsestraff, landsflykt.
Det är svårt att förstå hennes okuvliga hoppfullhet annat än mot bakgrund av det dissidentliv som hon levde fram till sin död. Minnet av hennes händer är outplånligt.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
