Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ett skalv av mänsklig närvaro, tycker Ragnar Strömberg om Amalie Smiths lyriksamling.

När cancern drabbar den man älskar

Amalie Smiths debutbok Cell är en makalös bok om en kärleksrelation som faller sönder när den älskade drabbas av cancer.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I romanen Marble, som kom på svenska ifjol, flätade den danska poeten och (all-) konstnären Amalie Smith samman två livsöden och tidrum. De stora, obesvarade, frågor Smith ställer i romanen, om konsten och existensen, om yta och djup, om färggrant original och kysk kopia, äkthet och förkonstling, genljuder också i Smiths debutbok Cell, som nu föreligger i enastående lyhörd svensk översättning av Jonas Rasmussen. 

Cell är en samling, där lyriska diktfragment, prosadikter, och reflektioner över kärlek, sjukdom, sexualitet och dödens allmakt, interfolieras av foton av mjölktänder och syrligt sakliga texter om mineraliska kristaller. Bokens berättelse om en symbiotisk kärleksrelation som faller sönder när den älskade drabbas av cancer, är uppbyggd i koncentriska cirklar åtskilda av svarta sidor. 

Den börjar och slutar i september, och Smith registrerar faserna i förhållandets halveringstid med lika känslomässigt hudnära som språkligt distanserad konkretion: ”Våra kroppar åtskiljs från varandra … fortare än vi kunnat föreställa oss … ett sådant sug är det när cellerna börjar dubblera sig … i din kropp”. 

Cancern gör den älskade främmande, hans kyssar smakar ”kemiskt”, nycklarna och mynten han sprider ut på sängen luktar sjukhus. Diktjagets frågor antar undan för undan en allt starkare karaktär av försök ”att stanna hos dig i sjukdomen” och de båda subjekten blir varandras ”abjekt”, det som måste stötas bort och inte ska sparas: ”Samlandet hotas av föräldrarna. Att bli subjekt är också att avgränsa sin samling.”

Med en häpnadsväckande konstnärlig auktoritet som för en svensk läsare för tankarna till Göran Sonnevi, får Smith språket att virvla i den dialektiska dansen mellan tillblivelse och utplåning. 

Här behöver vi inte ”leta efter förgänglighet,/ bara vänta och dokumentera”, för ”minnen av rum/ och av människor/ tömmer sig själva på samma sätt”

Amalie Smiths bok, där sorgen, med en lika ömsint som drastiskt osentimental bild är ”exotisk, en tropisk frukt, fet och lös i köttet … en påse av stort bedövat lugn … med hål för ögonen”, är ett skalv av mänsklig närvaro.