Marknadsföringen av böcker kan ibland vara väldigt lätt att inte bry sig om. I samma takt som bokmarknaden har blivit alltmer kommersiell har mitt mentala filter för säljande lulllull blivit alltmer finmaskigt.
Pappfigurer, föreställande författare i naturlig storlek som jag tyckte var lite roliga i all sin kitschighet på 90-talet har nu helt försvunnit ur mitt synfält. Om de fortfarande står kvar, liksom vakande vid ingången till Akademibokhandeln, ser jag dem lika lite, som jag ser de kändis- och kritikercitat som numera pryder de flesta pocketböcker, så kallade blurbs.
Däremot händer det nog så ofta att jag hugger på andra marknadsföringskrokar. Hade jag köpt nyutgåvan av Albertine Sarrazins Astragal - en bok av som först kom ut 1965 - om Patti Smiths nyskrivna förord inte hade dragit min uppmärksamhet till den? Tveksamt.
När rockikonen snart, i lagom tid till kommissarie Wallanders 25 årsjubileum, släpper ett nytt förord, den här gången till Henning Mankells bok, är det inte omöjligt att jag låter mig lockas igen.
Att förlagen slår på stortrumman för spännande förordsförfattare kan i ljuset av mer högljudda marknadsföringsstrategier verka så harmlöst att det knappt är värt att orda om. Först när man vänder blicken mot den amerikanska bokmarknaden blir det tydligt hur trenden verkar.
Här är det mer regel än undantag att förords- och blurb-skribenter lever i marknadsmässig symbios med den bok de är lejda att lyfta fram. En varumärksstärkande pakt som handlar om att verka i rätt sammanhang, allt enligt principen stärker-du-mig-så stärker-jag-dig.
Än så länge har mig veterligt inget svenskt förlag lejt en festglad kändis för att skriva förord till Frödings diktsamlingar. Vad man däremot kan konstatera är att förordet, skriven av någon annan än författaren, också på den svenska bokmarknaden tycks vara på väg att skaffa sig mer scenljus. Jämte litteraturexperterna som fortsätter skriva den sortens initierade förord som de alltid gjort märks allt fler komiker, skådespelare och politiker, som tar sig an uppgiften på nya sätt.
Många tar ett personligt grepp, berättar om möten med författaren och bjuder på anekdoter. Som Babben Larsson i ett fint förord om komikens svarta baksida i När skratten har tystnat, en postum biografi om Robin Williams av Emily Herbert. Andra gör som Carl Bildt och bygger oväntade broar. Vem hade kunnat gissa att det skulle bli han som häromåret introducerade Gudrun Schymans 100 brev som (inte?!) förändrade världen.
Att en genre som länge levt ett stillsamt liv i skuggan av de böcker de introducerar nu tycks vara på väg att återuppstå i glammigare stass är egentligen inte konstigt. Av alla texter som kan skrivas om litteratur är förordet den som till sin natur är vänligast. Det gör den till en sorts text som passar bra att leja i kommersiella syften.
Att skriva en klatschig blurb, som ska lysa upp ett pocketomslag handlar nog mest om att vara generös med superlativ och utropstecken. För författaren av förord är uppgiften svårare. Å ena sidan ska hen skriva en självständig text med tyngd och integritet. Å andra sidan ska texten vara bokens edsvurna, gå dess ärenden. Vill det sig illa blir förordet en grindvakt till boken, undervisande eller mästrande. Som bäst står den fri men tätt intill den bok som lyfts fram, stödjande utan att tvinga sig på.
Till det bästa jag på senare år har läst i genren hör Nina Björks vackra förord till nyutgåvan av Nässlorna blommar. Ja, så fjäderlätt och samtidigt blytungt har jag sällan hört någon tala om mörkret och barnet, räddningen och övergivenheten i Harry Martinsons roman.
En annan favorit med några år på nacken är Elsie Johanssons beska förord till Jane Millers bok om åldrande, Den befriande åldern. I en text som minst sagt prövar gränsen för genrens vänlighet skriver Johansson mest om sitt motstånd till boken och författaren: Syftet är jag inte riktigt klar över, eftersom penseldragen är så lätta och svepande att de (personerna) inte på allvar förmår engagera mig – och det är förmodligen inte meningen heller.
Djupt störd på sin egen känsla av underlägsenhet inventerar Elsie Johansson allt som skiljer henne, proletärförfattaren och autodidakten, från den brittiska akademikern som fötts rakt in i kulturlivet, och söker gemensamma nämnare: Är det då bara ålderdom som förbinder dem?
Elsie Johanssons text är en fin avvikare bland de artiga förord jag läser. I mötet med den känns förordet som lite av en joker bland litterära genrer. Vad allt skulle inte gå att göra med denna svårhanterliga text, som borde kunna krocka och skava lika mycket som den stödjer och lyfter fram.
Samtidigt kan jag inte säga att jag ser fram emot förordens nya vår; inte är fler marknadsanpassande texter vad vi behöver nu? Vad som krävs när bestsellerismen lägger in en högre växel, borde snarare var den sortens text som ställer sig mellan läsaren och marknaden. Kort sagt, den kritiska texten.
