"Nästa roman ska inte handla om sorg"

Ett ungt kvinnojag försöker förgäves nå fram till sin sjuke pappa, men kommer i stället bra överens med hans nya kvinna. Ett annat ungt kvinnojag, den tillknäppta Franciska, sitter fast i familjens klistriga omsorger och söker friheten genom sexuell utlevelse.

Alla har de på något sätt upplevt förluster, och tematiken i Caroline Albertine Minors novellsamling "Välsignelser" har blivit beskriven som olika nyanser av sorg.

- Man är inte herre över hur en bok blir läst och jag har inga problem med att folk uppfattar boken som sorgesam eller smärtsam, men något som jag tänkte mycket på när jag skrev var de oväntade mötena mellan människor, de här knuffarna vidare som de ger, säger Caroline Albertine Minor.

Tappat fotfästet

Längre trodde hon sig skildra föräldra- och barnrelationer men såg efter att tag hur alla hennes huvudpersoner tappat fotfästet.

- Samtidigt som det också hände saker i mitt eget liv blev det tydligt att jag skrev om människor som alla befann sig i ett stadium efter en förlust, efter en sorg, säger hon.

- De prövar, inte att hitta tillbaka till livet, men att hitta ett slags balans.

Men när neuropsykologen i novellen "Sorgens trädgård" citerar det kinesiska ordspråk som säger att "Du lämnar sorgens trädgård bärande på en gåva" är det återgivet med ironi.

- Det är ännu värre på danska: Det rimmar. Och min poäng med att skriva in det är att det är alldeles för enkelt att se det så, eller att sorgen ingalunda känns som en gåva i det ögonblicket.

- Det här att man blir starkare eller bättre eller djupare av sorg, det tror jag inte på. Men man blir nog lite annorlunda. Och livet blir lite annorlunda.

Helt självbiografisk

Just den novellen är helt självbiografisk, och handlar om en ung kvinna, Caroline, som blir väckt och hämtad av två poliser. Hennes man ligger på sjukhus efter en bilolycka. De har nyligen fått ett barn. Lika konkret och med samma ton som i de övriga novellerna skildrar hon det unga jaget, sitt eget, och den undertryckta vanmakt och vrede som hon känner över att hennes älskade har tappat minnet och delvis blivit en annan.

"En parodi på människa, men det var jag som var omänsklig."

- Den där scenen där polisen kommer och hämtar mig började dyka upp i mitt huvud när jag skulle sova. Jag började tänka på den. Vid en tidpunkt kunde jag skriva ner den och upptäckte att det fanns ett språk, ett sätt att få ut den här berättelsen på.

Långt senare såg hon att den passade in i den novellsamling som hon länge inte visste att hon skrev.

- Jag lät mitt ex, som hade blivit bättre då, läsa texten och sade att "du kan slakta precis vad du vill och du kan fram till sista stund säga att den ska inte publiceras". Men han var glad för den. Den fyllde ett slags tomrum för honom och han förstod bättre vad som hade skett med världen runtomkring. Han förstod också att det var ett slags kärleksförklaring till honom och det var jag väldigt tacksam över att han kunde se.

"Ett centralverk"

Nomineringen till Nordiska rådets litteraturpris i fjol gjordes med deklarationen att "'Välsignelser' har potential att bli ett centralverk i de senaste decenniernas danska kortprosa".

Sedan dess har hon fått PO Enquists pris för att "hon med stor precision blottlägger sina huvudpersoners komplexa känslor och relationer". Caroline Albertine Minor skriver med konkreta detaljer men utan att berätta allt.

- Jag tycker alltid det är roligt när folk säger att det är saker som saknas. Jag skriver om det som jag tycker är spännande. Hålen i berättelserna uppstår när jag inte har något att säga.