Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Skönt gung. Fredrik Rixman på gitarr, Johan Holmberg på trumpet, Anders Ljungberg på kontrabas och Adam Ross på trummor är några av musikerna som deltar i jammet på Nefertitis tisdagsklubb Playhouse.

Musikaliska strövtåg fyller Nefs tisdagar

Jazz: Det svänger gott på Nefertitis tisdagsklubb Playhouse när GP gör ett nedslag.


Om de här väggarna kunde tala hade det bubblat av historier. Kanske hade vi rentav hört någon skröna från när trumslagarnestorn Conny Sjökvist, karismatisk och bohemisk, kom hem från USA för längesedan med nya idéer och inspiration. Kanske hade vi fått höra om dofterna och rytmerna från alla kvällar genom åren, där trängseln varit så intensiv att publiken blivit en enda gungande kropp.

Vi kunde säkert också fått reda på något om känslan att ställa sig på scenen och improvisera, jamma, ihop med nya och gamla kamrater. Varje tisdag är det Playhouse på Nefertiti, där själva idén är att man får jamma loss.
De som vet mer om jazz har sagt att pressen i de där stunderna, när musikerna var och en ger sig ut på egna strövtåg långt eller kort från melodins ledstång – både kan vara det finaste med jazzen och en förbannelse. Man får inte bli tråkig, inte heller ta över helt. Ju skickligare man blir, desto bättre blir man på att släppa melodin. Samtidigt är inte det viktiga att det ska bli perfekt. Jammet är också ett sätt att utvecklas som musiker. Här har många unga växt upp, odlat särarter, filat och testat.
– Idén med de här kvällarna, det viktiga, är att få jamma. Egentligen finns inga regler för jammet, det är ganska så fritt, det som finns är en viss kutym. Man kan likna det vid en tennismatch. Det finns en otrolig variation inom spelet, men det finns fortfarande ett nät och linjer. Ramarna finns, säger Rolf Jardemark.


Och han vet förstås vad han pratar om. 30 år av musicerande i bagaget, tio egna album, det senaste Blue age släpptes 2015.
Den här tisdagskvällen är han jamvärd, den som ser till att jammet kommer i gång. Han har just i hatt och gitarr inlett med en hyllning till gitarristen Grant Green tillsammans med ”Sävedalens Ray Brown” Henrik Aronsson på bas och fantastiskt skickliga Cornelia Nilsson på trummor. Men därefter är det dags för själva jammet.

Det är just nu min oro vaknar. Ska det bli något? Publiken, i kväll ganska gles, blir ännu glesare efter den inledande konsertdelen.
Vem ska våga fram och jamma nu? Inga instrument ser jag heller i lokalen, förutom de på scen då.
Visserligen sitter basisten Yasuhito Mori i publiken, ett tungt namn i jazzkretsar i Göteborg. Men han sitter still.
Men så plötsligt händer något. En efter en trillar de in, upp på scen. En första konstellation. Absolut inga duvungar.
Adam Ross på trummor, Björn Cedergren på saxofon, Henrik Magnusson på piano, Fredrik Rixman på gitarr, Anders Ljungberg på kontrabas.
Johan Holmberg på trumpet ansluter också.

Det låter fantastiskt fint. Bye Bye Blackbird inleds med bara trumpet och trummor, Johan Holmbergs ton är som mjuk bomull, och en efter en briljerar de med sina egna musikaliska promenader.
– Utmaningen är att följa spontaniteten i musicerandet, att snabbt anpassa sig säger Rolf Jardemark.
Han berättar att jamkvällarna på tisdagar hållit igång sedan 1997, en av initiativtagarna var Pontus Winnberg, som därefter blivit mer känd för sitt samarbete med artister som Madonna, Jennifer Lopez och Britney Spears.
Själv har Rolf Jardemark varit med som jamvärd i fyra år, ett uppdrag han delar med Henrik Aronsson, Per Johansson och Lars Källfelt. Och han tänker fortsätta, eftersom kvällarna är så roliga och ett bra sätt att få in ny publik, nya musiker. Ett uttalat genustänk finns här också, man vill gärna ha in fler kvinnliga musiker.
De är kvällarna verkar ju funka fint. Finns det något alls du saknar?
– Ja, jag saknar som det var förr, när lite äldre musiker kom ner. Nu är jag själv en av de äldsta. Det finns jättemycket fantastiska jazzmusiker i Göteborg. Men det är klart, det är en lite speciell kultur.