Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

Musikalen – från småtöntig marginalgenre till älskad publiksuccé

Musikalen har gått från småtöntig marginalgenre till älskad publiksuccé, och Göteborg har blivit något av ett nav i Musikalsverige. Just nu spelar The Phantom of the Opera för fulla hus på Göteborgsoperan, i somras sålde 
I love musicals ut Ullevi – och i Göteborg utbildas morgondagens musikalstjärnor.

Fred Johansons mönstrade ­svarta rock slänger kring benen på honom när han stegar ut i Göteborgsoperans fikarum med en kniv i ena handen, och en ananas i den andra. Klockan är strax efter nio på morgonen och om några timmar ska ­genomdraget av The Phantom of the Opera börja: en repetition i mask, peruk, kostym och med orkester och kör, helst utan några stopp. Fred spelar titel­rollen men har inte hunnit sjunga upp ännu, och han tycker egentligen att det är alldeles för ­tidigt på morgonen. Det berättar han medan han plockar fram en skärbräda och börjar skala frukten. Men medan ­tidiga morgnar är dåliga för rösten, har ananas fin effekt. Den är både avsvällande och ”avslemmande”, berättar Fred – fast det är viktigt att den är färsk och ­riktigt mogen.

– Jag går alltid runt och klämmer på ananas i mataffärerna, säger han med ett skratt och ­föser ner fruktbitarna i en plastlåda.

Han blev musikalartist nästan av en slump. Från början var han popartist och hann släppa några soloskivor, då han fick jobb på Wallmans salonger i Stockholm. När musikalen Fame skulle sättas upp gick alla artisterna på Wallmans på audition – och Fred fick en roll. Det blev hans väg in i en framgångsrik karriär.

Men trots att han är en av Sveriges absolut mest meriterade musikalstjärnor, är han en smula på spänn i dag. Phantom är en av de mest tekniskt komplicerade musikalföreställ­ningar som någonsin satts upp på Göteborgs­operan, med flera ton tunga kulisser som kan bli livsfarliga för den som står på fel plats vid fel tillfälle. Vid Två Dagars besök är det blott fyra dagar kvar till premiären, och eftersom ensemblen måste samsas med andra föreställningar om scentid, hinner de bara två riktiga genomdrag innan premiären. Fred hade gärna haft en vecka till på sig. På West End i London och Broadway i New York, där han uppträtt åtskilliga gånger de senaste decennierna, har de previews inför publik flera ­veckor innan premiären. På så vis hinner de bli av med alla tekniska och musikaliska problem, så att recensenterna får se bästa tänkbara före­ställning på premiären.

– Men det hinner vi inte här. Genrep, genrep, sen premiär. That’s it!

Det är inte särskilt många år sedan musikalen ansågs rätt 80-talstöntig. Men någonting tycks ha hänt. På Broadway i New York sätts skarpa politiska musikaler upp, som hiphopmusikalen Hamilton, där den amerikanska ­historiens vita män rollsatts av icke-vita ­skådespelare. Michelle Obama har beskrivit musikalen som det största konstverk hon ­någonsin sett.
Även i Sverige har något förändrats. Musikalen är inte längre en marginalföreteelse, någonting för de mest inbitna nördarna, utan utbudet är bredare, utbildningarna fler och ­experimentlustan större.

Ett exempel är att Sverige blev det första landet utanför USA att översätta den ­omskr­iv­­na ­satiriska ­musi­ka­len Book of ­mormon, skriven av tv-serien South Parks skapare.

Men också klassiska musikaler efterfrågas, de flesta tycks överens om att publikintresset ständigt ökar, och numera sätter både operahus, privatteatrar och institutionsteatrar regelbundet upp musikaler – föreställningar som ofta blir stora publiksuccéer.

På Göteborgsoperan slår sig Fred Johanson ned i en fåtölj framför en spegel i ”masken”, där artisterna förvandlas till de karaktärer de ska gestalta. Ovanför raderna av speglar tronar peruker i olika färger och bordsytorna täcks av hårnålar, saxar, färgtuber och små fickspeglar. Runtomkring i rummet hörs spridda läten från sångarna: ”prrrr” och ”oooooaaa” och ”mm-mm-mm”. Röster som värms upp medan maskörerna koncentrerat penslar och pudrar fram nya anletsdrag.

Maskören Lill Dahlgren klistrar fast en tygremsa kring Freds huvud, fäster mikronfonsladden med tejpbitar och nålar fast peruken. Fred vrider huvudet, så att Lill kommer åt med hårnålarna.

– Här börjar jag mentalt förbereda mig. Det är nu jag ­börjar tänka mig in i och bli Fantomen, säger han.

Fred, som bor i London sedan tjugo år och arbetar världen över, säger att han upplever att musikalen på allvar etablerat sig som en bred konstform i Sverige.

– Den har fått en stor publik och tilltalar väldigt många, eftersom besökaren får både sång, dans och teater.

Han tror att man i Sverige blivit vassare på att sätta ihop produktioner. Många svenska artister, regissörer och ­koreografer arbetar utomlands för att sedan återvända hem med en erfarenhet som de tar med sig in i svenska produktioner.

– Det är för övrigt en stor del av det som fängslar mig: som musikalartist blir du aldrig färdig, det finns alltid någonting mer att lära sig och att upptäcka om sig själv, säger han.

Vid sidan av Fred står en tolv år gammal avgjutning av hans ansikte. Den finns kvar på Operan sedan han spelade Odjuret i Skönheten och Odjuret här, vilket underlättade för Lill, som kunde börja knyta hans peruk och skissa på hans mask redan innan Fred fanns på plats. Nu smetar hon på en gelatinblandning på hans högra kind och målar omsorgsfullt dit gula varbölder och mörkrött blod, för att skapa Fantomens ansiktsskada – den som döljs av hans karaktäristiska mask.

Köttsåret kommer att tåla två timmars svettig föreställning. Det har Fred redan testat, genom att sitta med masken på i bastun på gymmet i flera timmar. Nu studerar han förtjust sitt nya ansikte i spegeln.

– Det här är grejer! Visst är det läckert?

Lill nickar, studerar Freds blodfläckar. Också för henne är det här genomdraget viktigt. Det är alla inblandades chans att säkerställa att deras arbetsinsats duger för en riktig föreställning, och att allt håller hela vägen igenom. Huvudrollerna delas av flera sångare och det här laget har bara i dag, och så ett sista genrep på torsdag – inför publik, äntligen.

Några av dem som kommer att sitta i publiken är första­års­eleverna från Balettakademins musikalutbildning. Den startade 1983 och Malin Brandeby, som är skolchef, tror att det utgjorde en stor del av startskottet för den musikalboom som nu syns i Sverige.

– I dag har vi en otroligt mogen musikalbransch i Sverige, och allt fler institutionsteatrar och stadsteatrar ger musikaler, men så var det inte för bara tio år sedan. Och när vi startade vår utbildning för nästan 25 år sedan fanns ingen egentlig musikaltradition i Sverige, säger hon.

I dag utbildas en betydande del av landets musikalartister i Göteborg. Balettakademin, Performance Art School och Göteborgs universitets kandidatutbildning i musikal, är tre av landets högst ansedda musikalutbildningar. Det har gjort att mycket kompetens finns samlad just här.

Malin Brandeby berättar att de alltid haft ett högt sök­tryck på musikalutbildningen, men upplever att nivån på de sök­ande blivit högre på senare år. Det tolkar hon som ett ökat ­intresse för, och en ökad kunskap om genren. Så lyckas också majoriteten av dem få jobb i musikalbranschen när de går ut.

I en av Balettakademins små undervisningssalar sitter en grupp elever som nyss börjat utbildningen. I salen intill repeterar avgångsstudenterna Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, men de elever som samlats här har bara gått någon månad på utbildningen. I dag har var och en av dem fått göra en egen tolkning av en svensk poplåt, genom att skapa en fiktiv scen till den sjungna texten.

Albin Yttergren har valt att ­tolka Ted Gärdestads För kärlekens skull, och scenen han byggt upp handlar om att förlåta en flickväns otrohet. Läraren ­Joacim Hedman uppmanar honom att utveckla hur han tänkt.

– Varför säger du de här orden till din flickvän, textraden 'utanför fönstret slår våren ut'? Varför säger du inte: 'jag vill vara tillsammans med dig'?

– Därför att… det räcker inte. Det är en så stor vändpunkt i vårt förhållande, säger Albin.

– Och varför väljer du just de här orden? Vad innebär det för dig, att våren slår ut?

– Att allt blir levande. Att vi två kan bli ett par igen.

I strumplästen sjunger Albin låten för den lilla raden åskådare och efter att ha framfört låten flera gånger får han återkoppling från Joacim och de andra eleverna.

– Jag tyckte att jag kände din frustration, särskilt när du möt­te Joacims motstånd. Du blev ännu mer angelägen om att bli förstådd, det kändes, säger klasskamraten Maria Jonsson.

Eleverna har blandad bakgrund: någon började med dans, en annan i ett rockband, och någon har redan läst musikallinje på gymnasiet. Allihop siktar på att kunna arbeta med musikaler i någon form. Svenska produktioner känns mest inom räckhåll men visst drömmer de om att jobba utomlands, också: i Tyskland, som är en stor marknad. Eller West End i London, säger någon drömmande.

För att komma dit handlar det om att lära sig de många olika aspekter av skapande som en musikalroll kräver: sång, gestaltande, dans, berättande.

– Vi är allihop på olika nivåer vad gäller sång, dans och skådespeleri, så just nu handlar mycket om att arbeta ihop oss, så att vi kan samarbeta bra framöver, säger Emma Nyström.

– En sak vi verkligen får lära oss, är att analysera en berättelse på djupet. Att inte bara sjunga utan att vara där, känna texten, säger Jakob Lindahl.

Tillbaka på Göteborgsoperan springer artister, påklädare, maskörer och tekniker fram och tillbaka mellan de väldiga ­kulisserna. De flesta är ivriga i sina rörelser, har spända ansiktsdrag. Genomdraget ska strax börja och de nästkomm­ande ­timmarna är oerhört viktiga. Inte minst det tekniska: ljud, ljus, specialeffekter, scenbyten. Kommer allt att klaffa?

Johan Söderberg är inspicient, vilket kan beskrivas som en teknisk dirigent. Från sitt trånga bås styr han föreställningen och kommunicerar med både ljud-, ljus- och rekvisitaavdelningarna. Framför sig har han fyra skärmar där han ser scenen, ur flera olika vinklar, och där han kan följa dirigenten Nick ­Davies varje rörelse.

Johan är en av få som inte tycks påverkad av premiärnerver.

– Nej då. Klart att jag kan ha lite fjärilar i magen på själva premiären, men nervig, det funkar inte. Som inspicient måste jag vara lugn och ha kontroll, för det är mitt jobb att rätta till om något fel uppstår i stunden.

Akt ett i genomdraget börjar. Det som kommer att spelas är ingen exakt kopia av originalmusikalen, utan regissören Tiina Puumalainens tolkning. Musiken och texterna är dock desamma, och Johan sjunger med i de välkända melodierna. Stampar takten, viftar med armarna, och följer hela tiden med i partituret han har liggande på bordet framför sig. Då och då mumlar han korta kommandon till dem som befinner sig i kulisserna:

– Tjugofem, elefant, kör, kör! Elefanten ska stå på det BAKRE märket!

– Varning säck, varning säck.

Han väntar några sekunder, knackar lågt med fingrarna i skrivbordet.

– Säck! Kör!

En säck landar med en duns på scenen och skådespelarna springer förskräckt åt sidan: ”He’s here, the phantom of the opera! It must be a ghost!”.

Snart närmar sig ett kulissbyte, ett av första aktens mest avancerade. Det har blivit dags för musikalens Fantomen och Christine att stiga ned i grottan, och body doubles vandrar mimande nedför enorma trappor som långsamt höjs, för att skapa en illusion av nedstigning. Till slut glider ­Fantomen och Christine sjungande ut i grottans sjö i en stor träbåt, höljd i dimma.

Johan sitter med blicken fäst på skärmarna, hans axlar sjunker något när scenbytet till slut gått i lås och en ballad tar vid.

En tekniker med hörlurar smyger in i båset, viskar:

– Hälsning utifrån: Det såg SKITSNYGGT ut! Alltihop!