För en tid sedan diskuterade jag sorgligt negligerade artister med en musikbranschprofil. Vi var överens om att de stora skivbolagen är snabba på att knyta till sig unga talanger, dessvärre ofta utan egentlig scouting, mer för att kontrollera spelbordet i tävlingen med sina allt färre konkurrenter.
Samtidigt är det många artister, utmärkta låtskrivare och estradörer som mer eller mindre glöms bort. I dessa artister finns, även rent kommersiellt, ett oerhört stort men outnyttjat sparkapital. Med visat förtroende och lyhörd coachning skulle så många fler av de artister som nu befinner sig i en slags tyst skugga kunna få det utrymme och den nytändning de förtjänar. Och det utan att behöva ta vägen genom Så mycket bättre, programmet som ju fungerar just som en omstartsmotor för många.
Sophie Zelmani var under flera år en av Sveriges mest uppskattade artister. Hon spelade på utsålda konserthus och snuddade några gånger vid en ordentlig utlandslansering. Så småningom planade karriären ut och när nu Sophie Zelmani ska ut på turné under våren spelar hon på avsevärt mindre ställen än tidigare.
Det här, hennes elfte (!), studioalbum släpps utan att någon slår på stora trumman. Nu är ju heller inte buller och bång Sophie Zelmanis signum. Hennes musik följer en tydlig linje med blåtonad och avskalad singer/songwriter-pop vars dramatik finns i de små nyanserna och där ett bara aningen intensivare och starkare spel kan skapa ett distinkt sväng.
Albumet My song utgör inget undantag. Liksom tidigare samarbetar Sophie Zelmani med gitarristen och producenten Lasse Halapi, albumet är inspelat i hans studio Almost heaven i Löderup just där Österlen är som allra skönast.
Tillsammans har man återigen åstadkommit ett fint hantverk. Och visst händer det fortfarande saker i Sophie Zelmanis låtar. Lyssna exempelvis på den vaggande, ömsinta pianogospeln When times are bad. Eller varför inte den i sammanhanget direkt uppsluppna, avslappnat galopperande The happy woman cries.
This Prison är Sophie Zelmani av allra finaste märke, en låt som många amerikanska kollegor hade velat ha om de fick höra den. Plus också för Texas Johanssons saxofon och Eva Landqvists och Britta Bergströms körande. Högklassigt.
