Watain på trädgår'n.
Watain på trädgår'n.

Watain | Trädgår'n

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Man kan förfasas över Watains öppna nihilism och fetisch för att smeta in sig själva med blod. Eventuellt bli avskräckt av den skämda lukt som fyllde tältet på Metaltown i somras. Kanske fnissa lite åt sångaren Erik Danielsson när han en bit in i konserten på Trädgår'n säger att han ”bjuder upp döden till dans”. Men man kan inte på några villkors vis ta ifrån de 13-årsjubilerande stockholmarna att de är en ruskigt effektfullt liveakt.

Det är, till att börja med, svårt att inte bli imponerad av Watains scenbygge där allt fler eldar i fyrbåkar och på treuddskonstruktioner antänds och fyller luften med rök. Av den enhetliga dekoren och hur den utnyttjas. Av hur tajt bandet är och hur bra det trots allt kan låta med överstyrt reverb på både sång och trummor, som skapar ett kyrksalsliknande eko. Av hur väl den planerade illusionen av en mörk, magisk ritual faktiskt funkar, ända fram till då fenomenala Waters of Ain har klingat ut och Erik Danielsson ensam knäböjer framför ett litet altare på scenen. Fullständigt inne i konserten. Och det är naturligtvis den övertygelsen i kombination med den totala kontrollen över produktion och förmåga att skriva helt grymma låtar som Devil's blood som är den rätt uppenbara förklaringen. Förklaringen till både varför Watain, sitt mörka budskap till trots, skördar segrar som grammisvinster och långa turnéer och till att den här spelningen på Trädgår'n är så ruskigt bra.

ANNONS

Förklaringen också till varför en så minutiöst iscensatt show ändå glöder av liv och blir minnesvärd konsert. Helt utan lukt av skämt blod eller skvätt på publiken. Det är helt enkelt skillnad på att vara övertygad om sitt kall som band, eller om det nu är ockult kyrka Watain ser sig själva som, och att vara oprofessionell. Den gränsen överskrider de inte i kväll.

Om det sedan är proffsigheten eller övertygelsen som gör att de verkar ge allt trots en något gles publik är svårt att säga. Men det gör det lättare att låta bli att förfasas över tematik och kroppsmålning och istället applådera ett band som vet hur man skapar en helhetsupplevelse. En helhetsupplevelse som inte inbjuder till fnissande.

ANNONS