Här har vi ett gäng toppenmusiker (The English Baroque Soloists), en toppendirigent (John Eliot Gardiner) och toppenmusik (Mozarts 39:e symfoni och Jupitersymfonin). Och så blir det bara – njaha.
Att förankra klassicisten Mozart i musikhistorien med barockinstrument är på papperet en så fin idé, så vad gick fel? Jo, barocken märks helt enkelt för lite. På ett enda ställe hörs den och det är i basspelet i Jupitersymfonins Andante cantabile-sats. Resten är Mozart som vi har hört honom miljoner gånger förut.
Dåligt blir det aldrig, men djupt oklart är varför det här ska angå fler människor än de närmast inblandade - skivan är en lätt retuscherad liveinspelning från Londons Cadogan Hall som orkestermedlemmarna gjorde på plats med små medel. Den punkådran tappade de tyvärr bort på vägen.
