Vuxet och värdigt när Kent gör slut

Uppenbarligen ville kentarna inte fylla femtio i Kent. Som oss generationskamrater i publiken inser de att de är nu eller aldrig man ska byta spår i livet. Dessutom tillhör vi de sista årskullarna som kunnat tillåta oss själva att lita på trofasthet och traditionella trygghetssystem, skriver GP:s Johan Lindqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Kanske är ett rockband som Kent omodernt i en tid när samhällslinjerna ritas om, gränserna växer till murar och det är var och en rädda sig själv som gäller i ett krackelerande Europa.

Folkhemmet vi växte upp i började ändå monteras ner redan innan vi hunnit gå på vår sista Hultsfredsfestival.

"Vi kan längta efter snön som föll i landet som försvann", sjunger Jocke Berg i Andromeda när vi är en dryg halvtimme inne i konserten och är det något som präglar den här kvällen är det en känsla av kontrollerat vemod. Det är vuxet och värdigt. Men ska relationer gå sönder måste man ju också bara få bryta ihop och böla. Och visst är det nära när Jocke under bandpresentationen oerhört fint berättar om vänskapen med de andra i bandet. Bromance av finaste märke.

ANNONS

LÄS MER:Kent bjuder Göteborg på ett långt farväl

Gör ont på riktigt

Sedan kommer förstås Utan dina andetag och då gör det verkligen ont på riktigt.

Utan att ha varit inne på Kents Facebook-sida på ett tag borde det definitivt just nu stå "complicated" under relationsstatus. Det här lär bli en slitsam process, inte minst för de hängivna fansen som blir lämnade med gamla vinyler, biljetter och fotografier att hålla fast vid när den sista sången klingat ut i december.

Där är vi inte än.På andra dagen av tre i Göteborg öppnade Kent liksom tidigare med ett snapshot ur Gigi innan 999 flöt ut över publiken men det där perfekt avvägda drivet som varit en av bandets absoluta styrkor under senare år. Sedan ett av flera långa mellansnack av Jocke Berg när han berättar om hur låten kom till inför en helt perfekt Romeo återvänder ensam och det är så skönt att Kent på den här sista turnén bara kommer att spela de låtar som betyder allra mest för dem själva.

LÄS MER:Se Kents karriär i bilder

Det är ett uppbrott vi ska klara tillsammans

Samtidigt är det tydligt hur man vill bjuda in oss i publiken. Det saknas sannerligen inte hits och älsklingslåtar och avståndet mellan band och publik är minimerat. Scenen är låg och helt öppen och bakom Kent stora, vinklade led-skärmar med bedövande vackra videoprojektioner där publiken syns under de sista takterna i Jag ser dig. Kent markerar att det här ett uppbrott vi ska klara av tillsammans.

ANNONS

Innan allting tar slutfrån Isola faller fint över i Den vänstra stranden från sista plattan men det är inte förrän i Kärleken väntar och sedan Ingenting som folk på allvar börjar ställa sig upp på läktarna. Stämningen är samlad men innerlig. Kent är inte längre bandet som krackelerar på scenen, det var länge sedan, men när det nu är avskedsturné skulle jag kanske i alla fall vilja höra Samis gitarr skära genom musiken så som den gjorde förr.

Men perfektion är också vackert och när Kent skruvar upp intensiteten och lägger upp ess efter ess i form enorma Musik non stop, Socker och förstås överjävligt briljanta 747, Förlåtelsen och Mannen i den vita hatten är det bara att åka med mot stupet.

ANNONS