Den som ogillar Volbeat kan aldrig ha stått huttrande i regn framför en scen när danskarna kliver på och sjunger "For a while or a day we chase the dark away" i The human instrument, för att sedan följa upp med Guitar gangsters & cadillac blood och Heaven nor hell. Känt hur värmen börjat sprida sig i kroppen samtidigt i takt med leendet i ansiktet och de distade rock’n’roll-gitarrerna.
Musik som glädje, helt enkelt, snyggt förpackad. Självklart också beräknande, men det är svårt att inte för stunden älska ett band där frontmannen ber publiken göra circle pits för Johnny Cash innan de kör Sad man’s tongue och som bjuder upp både Rob Caggiano från Anthrax och The Damned Things och Entombeds LG Petrov som gäster. Den förste i en snygg cover av Misfits Angel fuck, till på köpet, och den sistnämnde i Evelyn. Vad vore väl ett Metaltown utan att Petrov gästar något band, förresten?
Sedan kan man klaga hur mycket man vill på hur Volbeat utan skam snott det bästa från både Social Distortion, Elvis, Metallica och dödsmetall. När man ser Volbeat förstår man att stölderna också är en hyllning till hjältar de själva älskar. Att de gör snygga låtar som Garden’s tale och Mary Ann’s place är det heller ingen tvekan om.
Däremot var Volbeat lite bättre förr, innan de stora scenerna med de stora ytorna de inte försöker fylla med annat än ramper och extramickar åt frontmannen Poulsen och en massa springande. De är lite för säkra på att de själva och låtmaterialet är tillräckligt, men när regnet och kylan börjar kännas efter en timme är det tydlig att så inte är fallet. Volbeat skulle behöva mer att fylla ut konserten med, ännu lite större bredd på låtarna, mer som händer på scenen.
Men bortsett från det så stavas Volbeat när de börjar avsluta ett regnigt och kritikdrabbat Metaltown ren musikalisk glädje och värme med lika delar rockabillysväng och tungt distade riff. Och då är det faktiskt svårt att inte charmas av dem.
