Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vissa partier låter som Beach Boys

Olivier Messiaens Turangalîlasymfoni är något av ett monumentalverk från tiden strax efter andra världskriget. Men Magnus Haglund finner musiken märkligt föråldrad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Göteborg symfoniker
Turangalîlasymfonin av Olivier Messiaen
Dirigent: Kent Nagano, solister: Valérie Hartmann-Claverie, ondes martenot, Gilles Vonsattel, piano
Konserthuset, fredag
 

Den rytmiska och klangliga komplexiteten i Olivier Messiaens moderna klassiker Turangalilasymfonin från 1946-48 kräver verkligen sin dirigent och orkester. Överlagringarna av olika färgskikt och rytmmönster blir lätt röriga om det inte finns en avlyssnad balans mellan kraftspel och precisionsarbete. 

Under denna konsert är Kent Nagano en utmärkt uttolkare och ansluter i sin version med Göteborgssymfonikerna till den auktoriserade utgåvan med Bastilleorkestern under Myung-Whun Chungs ledning. Musikens rikedom blir väl förvaltad och orkesterspelet imponerar stort, både genom sitt kroppsliga uttryck och sin finstämdhet i de lyriska passagerna. 

Ändå är detta ett verk som i vissa avseenden känns märkligt föråldrat. Kanske har det med vår tids konsumtion av exotiska klangbilder att göra, med all världens musik tillgänglig bara genom ett knapptryck. Men förtrollningen i de passager som skapas av det tidiga elektroniska instrumentet ondes martenot, och som här gestaltas av den franska musikern Valérie Hartmann-Claverie, har mist nästan all sin överraskningseffekt. Det mest fascinerande är snarare hur likt vissa partier låter musiken från Beach Boys Smile-period 1966-67, när motsvarande klanger kom från en theremin. 

Verket pekar bakåt i tiden, till Wagners, Mussorgskijs och Debussys olika försök till klanglig transcendens, snarare än att leda in i en nyare epoks estetiska rörlighet. De öronbedövande passagerna är onekligen kraftfulla, och man kan förbluffas över tätheten när olika rytmer lagras på varandra. Men det hela blir snarare en teknisk uppvisning än något som berör och griper tag.