Pustervik är bullrigt och välfyllt när Daniel Lanois kliver på scenen i solglasögon och keps. Och det är en riktig udd i öppningsnumret. Vem hade trott att en av sommarens röjigaste spelningar skulle åstadkommas av en 65-åring?
För de flesta är han kanske mest känd som demonproducenten bakom stjärnor som Bob Dylan, Emmylou Harris och U2. Men i den dagsform som Daniel Lanois befinner sig i den här kvällen så bräcker han dem alla.
"Vi är glada att ta vår lilla triangel till Sverige", säger han och syftar på bandet som han har med sig. Till sin hjälp har han basisten Jim Wilson och trummisen Kyle Crane. Och det är en väl utvald trio som låter nästan löjligt tajta. Daniel Lanois har en förmåga att harva runt ilsket på gitarren och samtidigt få det att låta helt magiskt. Stundtals låter han som en mer teknisk Neil Young.
LÄS MER: Lanois om sin karriär
Till slut, när han brister ut i den mullrande, mysiga låten I love you så får den där projektorduken i bakgrunden plötsligt en funktion med blixtrande bildspel, och det är faktiskt riktigt effektfullt.
Nästa anhalt: rymden. Daniel Lanois droppar gitarr och sång för att ta sig an de elektroniska ljud som vi har kunnat höra på hans senaste plattor. Det fungerar bra som ett avbrott från pophitarna. Det är också nu som man på riktigt märker vilken kompetent trummis Kyle Crane är. Efter succén med dängan Jolie Louise smälter publiken slutligen totalt när bandet bränner av The Messenger på allmän begäran, trots att den enligt Daniel Lanois själv inte stod med i setlisten.
Konserten är visuell och vacker rakt igenom och det blir egentligen aldrig tråkigt. Om man ska klaga på något så är det väl att det stundtals känns som att Daniel Lanois tycker att han har något slags redovisningsplikt. Han kastar sig tvärt mellan ambienta instrumentala stycken och riktiga rockrökare som han hade något att bevisa, vilket förstås inte är fallet.
Klart bäst är det när Daniel Lanois och Jim Wilson sjunger perfekt stämsång ihop.
