Det ska smidas när järnet är varmt; så går ramsan, och den snabbaste smeden bland årets Så mycket bättre-deltagare är förstås en westerndam. Jill Johnsons premiär i september brädade Lisa Ekdahls kommande turnéstart med hela fem månader. Och Tommy Nilsson? Räknar vi inte med en långlivad julshow (det gör vi inte) har killen inte ens visat sig i spiltan än.
Men järnet är bara ljummet hittills, kan invändningen lyda. Ingen har pressat på blåsbälgen än. Med det följer förstås en del frågetecken. Till exempel: Hur många Så mycket bättre-tolkningar vågar Jill bjuda på under torsdagens spelning på Konserthuset, när det bara har gått två program av 2016:s upplaga? Hur mycket får hon ens spela?
Den promille som kommit hit för att höra till Johnson tolka någon bit i Danny Saucedos odödliga låtskatt, får sorgligt nog lämna lokalen besviken. Likaså om man varit sugen på söndagens version av Weeping Willows Burdened.
Turnén är döpt till For you I'll wait, efter det nya comebackalbumet med samma namn, och mycket riktigt följer de första sex låtarna också skivans låtordning troget. Det innebär en väldigt långsam och mörk inledning. Jills röst är som vanligt gruvligt stark, Muscle Shoals-stark, Dolly-stark, och bandet, det är gruvligt kompetent. Faktiskt till den grad att det blir lite tråkigt. Klanderfritt framförd musik vill man höra på Juloratoriet med GSO i december; rock, pop och country ska enligt hävdvunnen tradition andas på scenen.
Lite av den varan får vi i en 20 sekunder lång gitarrduell med Göran Eriksson i We can sleep it off, som dessutom avrundas med en otypiskt proggflummig jammsession. Men annars hittas den stora behållningen mellan låtarna, i Jill Johnsons självklara person och avslappnade mellansnack.
Att hon kan sin västgötska publik märks när hon konstaterar hur skönt det är att vara tillbaka i Konserthuset: "Det är mer än tredje gången Jill". Extra glad blir en man längst fram i publiken som får ett glas whiskey i gåva av sångerskan ur flaskan hon har på scenen, för dricka på jobbet, det skulle hon ju aldrig göra. Sedan hoppar bandet in i den nya balladen med whiskeytema, When it pours it rains, så spexet visar sig ha haft ett högre syfte.
Uddlöst eller inte – det är modigt av en artist med en 20 år lång karriär bakom sig, och med en så stor, hängiven beundrarskara som Jills, att ägna en 90 minuters konsert åt nya låtar samt en skörd oinspelade outtakes. Till och med de två extranumren, den ljuvliga albumavslutaren The night I cry och Johnsons hyllade, engelskspråkiga cover på Tommy Nilssons Öppna din dörr (förstås) är purfärska. Att döma av surret på bänkraderna omkring, går inga av de hängivnaste hem besvikna ändå.
