Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Uddevallasonen kommer hem: "Det enda jag tänker på"

Två veckor kvar tills Uddevallasonen ställer sig på scen i sin gamla gympasal. Spelningen i Agnebergshallen ser Thomas Stenström som en milstolpe i sin karriär, skriver Bohusläningen.

– Det här kommer bli bra, säger Thomas när vi kliver in i Agnebergshallen. 

Han är här för att filma en kort snutt inför sin kommande spelning den 8 april. Nere på planen spelar en skolklass volleyboll, skriver Bohusläningen.

– Hade vi också gympa här? 

Han minns inte riktigt. Han minns att han spelat fotboll här. Vaktmästaren som släpper in oss frågar vilken år han är född. 

– 88, svarar Thomas.

– Då hade du allt gympa här, säger vaktmästaren. 

Thomas tycker hallen känns mindre än han minns den. 

– Men det känns bra.

Nöjd med nya skivan 

Det har gått två månader sedan skivan Rör inte min kompis släpptes. Och nu är turnén i full gång. 

– Tio stopp har vi hunnit. 

När Bohusläningen pratade med Thomas i fjol inför hans spelning på Solid Sound sa han att den kommande skivan var väldigt viktig för honom och att han hoppas det på att verkligen chocka sig själv. 

Blev den så bra som du hoppades på? 

– Ja, och det känns skönt nu när jag är ute och spelar. Skivan har fastnat, folk kan låtarna. 

Så visst är han nöjd. Att just den här skivan var så viktig för honom förklarar han med att han tidigare skrivit i ett terapeutiskt syfte. 

– På den här skivan har jag bara skrivit om det som är självklart för mig. Det har varit mer lustfyllt. 

Han har skrivit om sina polare och såklart genomsyrar uppväxten i Uddevalla hela skivan. 

– Jag är mest nöjd med transparensen och ärligheten - att det här verkligen kommer ifrån mig. 

Varför fick skivan titeln Rör inte min kompis? 

– Det sjunger jag i refrängen på låten Luffareblod. Den låten är som en tidresa tillbaka till min tonårshjärna. När jag skrev den tänkte jag inte först på rasistkampanjen från 80-talet. Jag hade också en sådan pin men "Rör inte min kompis" passade bra även för hur det var när jag växte upp. 

Han beskriver det som ett sätt att leva. Där vännerna var och är viktiga för honom. Och budskapet speglar även dagens hårda klimat tycker han. 

– Jag tycker man ska sjunga om det man brinner för. Jag är ingen politiker men det är svårt att inte bli påverkad av det som händer i världen just nu. Det väcker starka känslor och då är det omöjligt att vara tyst. 

På låten Det här är inte mitt land har Thomas tagit hjälp av Silvana Imam. 

– Jag lyssnar mycket på svensk hiphop och tycker att hon är bäst. Jag frågade om hon vill göra något och det ville hon. Jag är väldigt tacksam för hon höjde verkligen temperaturen på hela skivan. 

Hur är det att vara på turné? 

– Att vara på turné det absolut roligaste jag vet. Jag är så tacksam att få chansen att bli bra på det. Det är få förunnat. Med Fulkultur gjorde vi hundra spelningar på ett år. Vi åkte 4000 mil i en minibuss. Den turnén sprang i från mig. Jag vaknade upp hemma i Stockholm tre månader senare och mindes inte så mycket. Jag hade bränt alla pengar och var ganska deppig. 

Det misstaget vill han inte göra om. 

– Nej, nu ska jag ta vara på varenda sekund. Jag ska verkligen ta vara på varje gig och inte bjuda löst folk på krogen.

Att turnén hittills känns toppen bådar gott inför den 8 april. 

– Hittills har alla spelningar var bra. Alla kan låtarna - det är verkligen fjäder i hatten. Så jag kan bara föreställa mig hur det kommer bli här i Agnebergshallen. 

En extra krydda på spelning i Uddevalla är att Thomas bjudit in de lokala artisterna Sophia Tako Jakobsson och Skoob & Anoya som värmer upp hallen för honom.

– Det kändes som en förutsättning för att det skulle bli bra. Jag ville att det skulle vara Uddevalla hela vägen. Och deras musik är svingrym så jag vill verkligen ge folk i stan en chans att se dem. 

Hur känns det inför spelningen i Agnebergshallen? 

– Det är det enda jag tänker på. Det är svårt att förstå för de som inte är från Uddevalla, men det är här jag tog studenten, här jag såg Kent och nu ska jag stå på den scenen. Det känns superelektriskt. Ja, surrealistiskt och jag är så förvånad över det stöd jag får här hemma. 

På turnén finns spelningar i både Oslo och i Göteborg, men att spela på hemmaplan i Uddevalla är det största för Thomas. 

– Det är verkligen inget fjäsk. Det här är verkligen det häftigaste. Grönan - släng dig i väggen!

Ja, spelningarna hemma i Uddevalla kommer alltid vara speciella för Thomas. 

– Jag kommer så fort någon ropar. 

Om det även blir Solid sound i sommar vet han inte. 

– Men jag kommer absolut vara där och lyssna. 

Du sa att Luffareblod var en tidsresa tillbaka till din tonårshjärna. Skulle du vilja åka tillbaka? 

– Nej jag skulle aldrig vilja åka tillbaka. Jag vill aldrig vara nitton igen. 

Men om du fick säga något till din tonårshjärna? 

– Jag skulle viska "sitt still en sekund - ha inte så bråttom". 

Han förklarar att nittonåriga Thomas hade han fullt upp med att bevisa att han kunde. Att han brottades med att få respekt. 

– Folk snackar om min generation att vi kunde "bli vad man vill". Men det stämmer inte för mig. Jag kände inte att jag kunde bli det jag ville. Det väckte en stor revanschlust. Vilket jag i dag ser som något positivt. 

Vad ville du bli då? 

– Någonting. Någonting som jag var nöjd med. Om så det skulle vara att bygga ett hus. Nu blev det musik. 

Fick du stöd hemifrån när du valde musiken? 

– Absolut. Min pappa är snickare och min mamma undersköterska de är bra förebilder. De gör någonting som betyder något. Och jag känner att de gett mig bra stöd. Sedan gjorde jag det jag ville när jag var liten. Jag är väldigt envis. 

Tonerna till Bruce Springsteens Hungry heart hörs, Thomas plockar upp sin mobil. 

– Det är mamma, jag ska dit sedan.  

Vad brukar ni göra när du kommer hem?

– Hon brukar laga mat. Men i kväll är det jag som lagar maten. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.