Det är något speciellt med akustiken i Göteborgs konserthus. Arkitekten som ritade huset och stod bakom dess tillkomst 1934-35, Nils Einar Eriksson, måste varit utrustad med osedvanligt känsliga öron. Träet och mjukheten i rumslösningen skapar en ovanlig resonans för klangerna och gör att även de mest finstilta detaljer kommer fram.
Det är också ett rum som framhäver skillnader i klangbilder och spelarter. Det märker man om inte annat när gästande symfoniorkestrar är på besök. Att till exempel Malmö Symfoniorkester har en något murrigare och mer sordinerad stråkklang än Göteborgssymfonikerna, medan Kungliga Filharmonikerna i Stockholm har en skarpare klang, med en egen känslighet för musikens färgskiftningar.
Vansklig uppgift
Att jämföra orkestrarna är en vansklig uppgift. Det beror naturligtvis på vilken repertoar de framträder med, vem som är dirigent och hur dagsformen ser ut. Vad man kan konstatera under Malmö- och Stockholmsorkestrarnas gästspel är att båda ensemblerna bemödat sig om att skapa program som rör sig vid sidan av den mest kända repertoaren. Båda konserterna kan sägas kretsa kring olika versioner av det senromantiska arvet. Stockholmsfilharmonikerna låter två Sibeliusverk, Pelléas och Melisande och Luonnotar, kontrasteras mot Rued Langgaards andra symfoni, medan Malmösymfonikerna placerar Erich Wolfgang Korngolds Violinkonsert intill Prokofjevs sjätte symfoni (det sistnämnda verket är knappast romantiskt, men spelar på dubbelbottnat vis med det romantiska tonspråkets klichéer).
Glimrande Sibeliustolkningar
Det här är en tidsepok och en repertoar som Göteborgssymfonikerna har ett starkt förhållande till, framförallt när det gäller konsten att spela Sibelius. Det är också ett territorium som nu, 100 år senare, innebär något av ett dilemma. Är de expansiva tendenserna ett uttryck för självsäkerhet eller har de snarare att göra med något som brister? Hur väl tar man tillvara de krisupplevelser och det självtvivel som ligger till grund för exempelvis Sibelius musik?
Nu är det precis detta som sker i Filharmonikernas glimrande Sibeliustolkningar. Under sin chefdirigent Sakari Oramo får orkestern på ett ytterst övertygande vis fram de klangliga spänningarna, vägen från en personlig symbolism i versionen av Maeterlincks drama, till ett fascinerande experimentellt tonspråk i Luonnotar från 1913, som stundtals påminner om Bartók. Att lägga detta verk intill Langgaardsymfonin, komponerad i princip samtidigt, är något av ett genidrag. Langgaard skapar ett slags ruinuttryck av Brahms och Schumann, bakåtsträvande och svulstigt, och samtidigt finns det en personlig ton. Det sker verkligen något i mötet mellan Sibelius och Langgaard, en motsägelsefullhet kommer till uttryck.
Utmärkt framfört
Men också Malmöorkestern har en intelligent programsättning. Förutom att man inleder med Tobias Broströms eleganta och rytmiskt intensiva Transit Underground, spelar man två verk komponerade i princip samtidigt. Både Korngoldkonserten och Prokofjevsymfonin är skrivna 1945, och på så vis uppstår även här en dubbelbild av ett skeende. Den unga stjärnviolinisten Chloë Hanslip gör en fin tolkning av Korngoldkonserten, återhållsam och känslig, medan dirigenten Mei-Ann Chen lyfter fram den differentierade och precisa ljudbilden i Prokofjevsymfonin, och så hamnar innerligheten och kylan i kollision med varandra. Det är utmärkt framfört.
Nagano har förmågan
Nu i onsdags, samma kväll som Malmösymfonikerna spelade i Göteborg, framträdde Göteborgssymfonikerna i Stockholms konserthus med sin imponerande Boris Godunov-tolkning. Musorgskijs revolutionerande opera från 1869 avviker också den från de schabloniserande bilderna av romantiken som epok. Dirigenten Kent Nagano har en speciell förmåga att få musikens laddningar att framträda och vibrera. Det var länge sedan jag hörde Göteborgsorkestern spela med en så sådan skärpa i stråksektionen, med en blixtrande transparens och ändå en sorts impressionism i överlagringarna. Hur detta lät i Stockholm har jag ingen aning om. Men i Göteborgs konserthus häromveckan fick det visionära i Musorgskijs tonspråk en fascinerande intimitet, genom den akustiska resonansen. Det är verkligen något speciellt med detta rum som gör att man hör musiken i alla dess skiftningar, och göteborgarna har all anledning att vara stolta över sitt konserthus.
