Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tove Lo vågar gå på de svåra bollarna

Här finns ingen ny Habits men Tove Lo har ändå pole position.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivor

Pop
Tove Lo
Lady wood
(Island/Universal)

I USA är radion fortfarande avgörande om man ska slå igenom på bred front. Det går att turnera sig till hyfsad framgång och en plats i någon av de stora pratshowerna är såklart alltid häftigt. Men utan hög rotation på de stora radiostationerna blir man inte stjärna. När jag körde runt i Kalifornien förra sommaren spelades Tove Lo på radio jämnt, jämnt, jämnt. Det var hon, Rihanna och The Weeknd som fullständigt dominerade.

Så när Tove Lo nu kommer med sitt andra album har hon en utgångsposition som egentligen alla andra svenska artister, Robyn, First Aid Kit och Zara Larsson inräknade, inte är i närheten av. Dagen innan plattan släpps ägnar dessutom New York Times en lång recension åt skivan. Skribenten har visserligen en del invändningar men uppmärksamheten visar att Tove Lo inte bara är intressant för den kommersiella radion utan även för de prestigefulla kultursidorna.

Pole position i hitfabriken

Så varför just Tove Lo? Jo, Habits var och är en fantastiskt stark popsång. Bra låtar är och har alltid var grunden till all relevant popmusik och Tove Lo har pole position i Max Martins hitfabrik. Uppenbarligen fascineras USA-publiken även av Tove Los avslappnade och rentav lätt luttrade inställning till sex och droger. I alla fall i hennes texter finns svenskt frisinne och nordisk svalka som uppenbarligen fungerar.

Tove Lo kombinerar också ungdomlig angst kring kärlek och kändisliv, en lagom portion kaxighet och en feminism där titeln på skivan är en ordlek som syftar på stånd och potens och som i låtarna manifestar en uppdaterad girl power för 10-talet.

Musikaliskt är det snäppet svalare än senast. Det är ju inte helt ovanligt att en artist som varit med en vända tar ett steg tillbaka, blir lite mer reflekterande. Ambitionen blir att få "ta soundet vidare, pröva lite andra saker". Det behöver absolut inte vara fel, tvärtom, men då ska man vara medveten om att det nästan alltid är de mest omedelbara låtarna som tar stryk.

Hade behövt en hit

Nej, här finns ingen ny Habits och det hade Tove Lo behövt för att fortsätta utmana fenomenet Rihanna. Däremot har Tove Lo satt samman ihop en stark skiva som håller ihop från start till mål. Det är kyliga klanger, snygga harmonier och distinkta sångmelodier där Tove Lo får tillfälle att visa att hon har full koll.

Jag gillar hur Tove Lo ändå inte bara går på lättaste bollarna utan väljer att exempelvis låta Värmlands-syntaren Oscar Holter plocka in sina pojkrums-influenser i den mäktiga, stiliga True disaster. Även det visserligen korta men långsamma, nästan stillastående mellanspelet Fire fade, som delar upp plattan i två sidor för att sedan falla över i det smarta, avskalade introt till Don't talk about it, visar att Tove Lo vill vidare och göra popmusik som både attraherar och skaver.