Tonbruket fascinerar på scen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Slutet av konserten ger en bra bild av Tonbrukets bredd. Som första extranummer spelar de en låt, Polka oblivion, från årets album Forevergreens, som ursprungligen skrevs till en teaterversion på Dramaten av Kaurismäkifilmen Mannen utan minne. Klaviaturmaestro Martin Hederos spelar till en början fiol, Dan Berglund spelar kontrabas med och utan stråke, Andreas Werliin bygger upp rytmer med små medel och Johan Lindström smeker fram toner med sina gitarrer.

Konsertens höjdpunkt - innan extranummer

Nästa låt är annorlunda, komplex, hårdare, klanger som regnar ned och förskjuts av riffrock och melodier som snirklar sig in i varandra. Och innan extranumren kommer konsertens höjdpunkt när Hederos för första gången tar fram fiolen och Berglund töjer ut låten till någon slags orientalisk Led Zeppelin-jazz.

ANNONS

Tyvärr finns det en hel del transportsträckor under konsertens första timma. På skiva blir jag nästan frustrerad av Tonbruket och förundras av att de skickliga musikerna inte lyckas göra något mer av all potential.

Live är musiken långt mer organisk och böjlig. Låtarna kan snyggt röra sig mellan stämningsfulla passager - när Lindströms steelguitar är i centrum - och spinna iväg till alltifrån boogierock och folkviseliknande förmiddagspromenader. Just Johan Lindström studerar jag noga, jag växlar mellan att tycka att det är för mycket gitarr, samtidigt som det är häftigt när han tar in steelguitar i den här typen av musiklandskap.

En konsert som också väcker frågor. Kan inte Martin Hederos göra en soloskiva? Det skulle vara spännande att höra. Och vissa låtar längtar efter sång.

ANNONS