Blir först besviken på holländska mjuksatanisterna Devil’s Bloods andra fullängdare. Tänker några bra låtar som Wings of Gloria och Die the death, och mycket navelskådande flum och försöker stänga dörren till det rökelsetunga rummet där Selims gitarrer bildar en fond för Mouth of Satans väna, sirenlika stämma. Men lyckas inte. Blir indragen igen och har nu tillbringat en vecka på Roky Ericksons gamla kudde framför ett svart altare och ständigt upptäckt nya detaljer i varje låt. And I can never leave.
The Devil’s Blood | The thousandfold epicentre
Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.
ANNONS
ANNONS