Kameleonten Thåström. Klicka vidare i bildspelet för att se hans olika skepnader genom åren. Bild: Arkiv/TT
Joakim "Pimme" Thåström, Gunnar "Gurra" Ljungstedt och Lennart "Fjodor" Eriksson grundade Ebba Grön i en replokal i Rågsved 1977. Inledningsvis kallade gruppen sig The Haters, ett påfund av basisten Fjodor. Replokalen var på ungdomsgården Oasen i Rågsved. Det var när gården hotades av nedläggning som Ebba Grön bildades och medverkade på samlingsskivan Oasen - En dag måste nånting hända när allt slår in, som såldes för att samla in pengar till verksamheten. Politikerna stängde Oasen till sist, men det blev en sista konsert när ungdomarna bröt sig in i lokalerna. We're only in it for the drugs No. 1 på Ebba Gröns debutskiva handlar om stängningen av gården. När Thåström plötsligt blev personlig på skivan Skebokvarnsv 209 (2005) sjöng han också om den här tiden. Bild: Arkiv
Innan Ebba Grön bildades hade Thåström spelat i bandet Helt Sonika. Fjodor hade ett förflutet i gruppen Urin, medan Gurra lirade i Fight.
Namnet Ebba Grön kommer från en polisaktion mot terroristen Norbert Kröcher, som gick i planer att kidnappa dåvarande migrationsminster Anna-Greta Leijon. Ebba Röd kallades polisens operation, och när det var läge att gripa Kröcher, skulle kodordet "Ebba Grön" användas. Bild: Arkiv.
Ebba Grön och Dag Vag i Eriksdalhallen i Stockholm. Thåström och Gurra från Ebba Grön tillsammans med Stig Vig och Zilverzurfarn från Dag Vag öser loss med Staten och kapitalet. Låten är antagligen den mest välkända Ebba Grön-dängan, och är egentligen en cover på proggbandet Blå tågets låt Den ena handen vet vad den adnra gör. Foto: Rolf Höjer
Joakim Thåström i Ebba Grön på scen i Södertälje 21 oktober 1981 vid premiären av "Fula pojkar"-turnén. 2014 valdes bandet in i Swedish Music Hall of Fame. Ebba Grön var det första punkband att värvas av klassiska proggbolaget MNW. Bandet hämtade många influenser från proggrörelsen och turnerade med bland andra Eldkvarn och Dag Vag. 1999 fick Ebba Grön erbjudande om att återförenas för tre spelningar, detta för ett arvode på 18 miljoner kronor. Thåström tackade nej. Däremot återförenades bandet kortvarigt 2003 i samband med att Clash-gitarristen Mick Jones kom på Sverigebesök; de spelade tre Clash-låtar med honom under ett välgörenhetsevenemang som hedrade forna sångaren Joe Strummer som dött det året. Foto: Ingvar Svensson
Joakim Thåström och Lennart "Fjodor" Eriksson i Ebba Grön på scen i Södertälje 21 oktober 1981 vid premiären av "Fula pojkar"-turnén. 1983 splittrades Ebba Grön, som sedan 1981 varit en kvartett med Stry Terrarie på orgel och gitarr. 21 februari fick TT ett pressmeddelande med rubriken Ebba Grön slutar. Det löd: "Efter fem års spelande lägger vi av. Beslutet är taget med största enighet och i största samförstånd. Alla planerade produktioner och turnéer inställs. Beslutet gäller med omedelbar verkan. All ryktesspridning i frågan är osann. Ebba Grön vill ge ett speciellt tack till Mona Tumba, Zarah Leander, Efel Records, Gud, Krigsmakten och Systemet för all inspiration. Ebba Grön tackar också den publik som svettats med oss genom åren. Kampen går vidare: 1, 2, 3, 4, SLUT!! //Gurra, Fjodor, Thåström, Stry och Mistlur." Mistlur records var namnet på bandets skivbolag. Foto: Ingvar Svensson
Fjodor hade tröttnat på kändisskapet, men Stry och Thåström fortsatte musicerandet i ett sidoprojekt som sedan blev samtligas huvudband: Rymdimperiet, senare Imperiet. Med sig hade de den mångbegåvade Christian Falk på bas. Mats Borg spelade trummor men ersattes efter första singeln av Gurra från Ebba Grön. Efter några år anslöt sig också Per Hägglund som saxofonist och keyboardist. I dag är han Thåströms manager. Bild: Calvero Publ.
Med Imperiet spelade det forna Ebba Grön plötsligt mer regelrätt rockmusik, med inslag av pop och elorglar. Här ses Thåström live med bandet 1986, i en utstyrsel som man på senare tid kanske fränst kopplar samman med Hellacopters-frontmannen Nicke Andersson. Bild: Tomas Oneborg
Imperiet med medlemmarna fr.v. Fred Asp (från Reeperbahn; inför bandets tredje album 1985 ersatte han Gurra), Christian Falk, Per Hägglund och Joakim Thåström. Stry Terrarie valde att lämna bandet redan 1984. Bild: Kent Östlund
Thåström, Christian Falk, Per Hägglund och Fred Asp i Imperiet 1987. Imperiet blev ett av de band som främst kom att bidra till tonsättandet av det svenska 80-talet, med nutida klassiker som Du ska va president, Var e vargen och CC Cowboys. I Ebba Gröns andra gjorde de också covers av klassiska svenska låtar, så som Märk hur vår skugga (Bellman) och Balladen om briggen Blue Bird av Hull (Taube). Bild: Hatte Stiwenius
Här spelar bandet på en stödgala för Nicaragua 4 december 1987. Under slutet av året begav sig bandet till Amsterdam för att spela in ett engelskspråkigt album, till större delen bestående av översatta Imperiet-klassiker. Detta försök till en utländsk lansering var en tung process som orsakade slitningar i gruppen. Per Hägglund lämnade därefter Imperiet. Bild: Stefan Gustavsson
Sagan om Imperiet i korta drag: 1981-1982 börjar Thåström flörta med vanlig rock i Rymdimperiet, med singlarna Alltid attack, Vad pojkar vill ha och Felrättsnettheltfelrättsnett. Mindre aggression följer i det lätt omgjorda bandet Imperiet fram till 1988. Skivorna heter Rasera (1983), Blå himlen blues (1985), 2:a augusti 1985 (1985), Synd (1986), Tiggarens tal (1988) och Studio/live (1988). Bild: Arkiv
Några av medlemmarna i Imperiet 1988, strax före splittringen. Längst bak Joakim Thåström, framför honom Fred Asp och sittande Christian Falk. Efter den misslyckade utlandslanseringen valde Thåström att dra ur pluggen. Bandet slutförde sina inbokade Sydamerika- och Sverigegig, sedan fanns inte Imperiet mer. Bild: Krister Nordin
Thåström frontar Imperiet på en spelning 17 december 1986 i Solnahallen utanför Stockholm. Samma år som Thåström gör skådespelardebut som drömmaren Kiljan i filmen Den frusna leoparden. Efter Imperiets uppbrott två år senare skulle han fortsätta att spela Imperiet-låtar solo. Bild: Tomas Oneborg
Som ni kan se var scenpersonan ganska unik redan 1987. Här ser Pimme närmast ut som någonting hämtat från Rocky shop of horrors. Bild: Arkiv
Thåström under en av bandets sista konserter 1988. Bild: Kent Östlund
... och, som genom ett trollslag, ser Pimme plötsligt ut såhär! 1991 har Thåström givit ut två soloplattor. Den första, Thåström (1989) låter som Imperiet med fler synthar, och den andra, Xplodera mig 2000 (1991) förebådar hans industrirockfas. Bild: Leif R Jansson
Det första skedet av hans solokarriär skulle vara till 1992, då han flyttade till Amsterdam för att starta ett nytt band. Till skillnad från punkbandet Ebba Grön och protopunkbandet (eller rockgruppen) Imperiet, skulle Peace, Love and Pitbulls spela hård industrialrock och sampla helikoptrar. Men det kan man inte ana på den här snälla bilden. Bild: Leif R Jansson
En bild på Thåström i samband med Peace, Love and Pitbulls sista album 3 (1997). Bandet som bildades efter att Thåström ledsnat på kändisskapet i Sverige, gjorde industrialrock med engelskspråkiga texter. De fick aldrig något vidare genomslag i Sverige, men musiken spreds i Europa och fick till och med en del lyssnare i Frankrike. I 17 veckor låg videon till Be my TV på första plats i MTV-programmet 120 minutes. Marilyn Manson sade sig vara ett stort fan. I en konsertrecension 1994 skriver GP:s Micke Makino: "Ibland hör man nästan vad han sjunger, Joakim Thåström, när han manglar på med sitt Peace, Love and Pitbulls. Den stackars mikrofonen får ta mycket stryk i Thåströms sångregi. Han ryter, skriker och någon gång viskar han, men också det på ett sätt som gör det näst intill omöjligt att höra vad han får ur sig. Istället tar man stora intryck av helheten (särskilt trumhinnorna får sig ett par rejäla tryckare). " Bild Niklas Maupoix
Inspirationen till att göra ett försök utomlands kom av tyska bandet Einstürzende Neubauten (vars logotyp Thåström har intatuerad på underarmen) och den svenska gruppen Entombed som tidig 90-tal just fått sitt genombrott. Kritikerna var inte nådiga mot detta nya skede i Thåströms karriär. Magnus Haglund skriver 1994 i GP som en sammanfattning över diskussionerna i media: "Men vad är det som orsakar denna upprördhet? Varför blir just Thåströms band ett hatobjekt för den samlade kritikerkåren? Jo, litet förstår jag nog. Thåström har ju genom åren i Ebba Grön och Imperiet fått något av ikonstatus genom sin inhemska kombination av Jim Morrisons utlevelse och Kurt Cobains svårmod (dessutom flera år före Nir-vanasångarens genombrott); kort sagt han är det närmaste Sverige har kommit en riktig rockstjärna. Och så går han och spelar bort alla sina kort på en musikform som i princip alla (det vill säga alla rockkritiker) tycker är komplett onjutbar. Vilken förolämpning." Bild: Niklas Maupoix
Thåströms PLP gör gemensam sak med Soundtrack of our lives på Vågen i Göteborg 1997. GP:s recensent Gabriel Byström skriver: "Det är en kontrasternas afton på Vågen. Först den utåtagerande, lätt jovialiske Ebbot Lundberg som vandrar omkring i vit särk och mest av allt ser ut som en inkarnerad kerub. Därefter Joakim Thåström. Blå lackbyxor, gul kavaj och ett par burkar svart skokräm runt ögonen. Och nej, Thåström ser inte ut som någon kerub. Snarare som en senig dödsmetallare som gått vilse. " Foto: Leif Gustafsson
Thåström 1997. En kompromisslös artist. I sin intervju med honom berättar GP:s Gabriel Byström om deras möte: "Med forcerade steg trampar han in på en indisk krog och kräver att få sitta vid ett runt bord i hörnet. Servitören skakar på huvudet och pekar på ett annat bord. Fem sekunder senare har Joakim Thåström lämnat restaurangen. - Jag fixar inte sådant där. Jag måste få sitta där jag vill, muttrar han och skakar på huvudet." Efter uppbrottet med PLP gav sig Thåström på ett nytt soloprojekt. Först skapade han musiken till teaterföreställningen Singoalla (1998) tillsammans med Nisse Hellberg från Wilmer X, och två år efter splittringen, 1999, uppträdde han på Kalasturnén med Jakob Hellman, Petter och Weeping Willows. Då spelades för första gången låtarna från det kommande soloalbumet: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (1999) Bild: Erich Stering
Joakim Thåström på Kalasturnén i juli 1999; hemkommen till Sverige, sjungande på svenska. Med nytt material: Albumet Det är ni som e dom konstiga (...) hyllades av kritikerna och blev en stor försäljningssuccé. I Göteborg hölls kalaskonserten på Röda sten, en konsert som gick så utmärkt att Thåström valde att förlägga sin turnépremiär i Göteborg. Om Kalasturnéns premiär i Helsingborg 1999 skriver GP:s Johan Lindqvist: "Kalas-premiären i Helsingborg avslutades med en mycket märklig, halvt improviserad presskonferens backstage. Klockan närmade sig ett och det saknades inte sprit och en skvallerreporter från den största kvällstidningen lyckades tämligen omgående snärja in sig i en politisk diskussion med Joakim Thåström. Det var varken rätt tid eller plats för det och så lackade Thåström ur ordentligt på den där skvallerjournalisten och lämnade rummet med orden: "Kan ni inte bättre än såhär? Ni journalister får fan underkänt!" och sedan var det inte mycket mer med det." Konserten var tämligen utmärkt, skriver Lindqvist i sin recension: "Det är vulkanutbrott på gång och sedan smäller det bara. Var är vargen och det är världsklass och det är Thåström tillbaka på tronen och alla lallare, alla Martins, alla Markoolios, alla fuskare, gratissurfare, sell-outs och intetsägande medelmåttor kan dra. Det är på riktigt igen. Det är rockmusik som vill någonting. Som inte viker undan med blicken. Som är hjärta och knuten näve". Bild: Annika Karlbom
Det är ni som e dom konstiga var det första av Thåströms soloalbum att bli etta på svenska albumlistan. Han vann också en Rockbjörn för besväret. Johan Lindqvist skrev i sin recension att Thåström gjort årets svenska skiva: "Nya plattan är en blytung tegelsten rakt in i den fint polerade ruta som till stor del är svensk musik 1999. Och man kan komma och påstå att Thåström är en gubbe och att det här är ingenting nytt men sådana argument håller inte. Inte mot dom här låtarna. Mot BANDET som spelar på plattan. Chips Kiesby, Jörgen Wall och Heikki Kiviaho är en trio som verkligen förmår krama skiten ur såväl catchy adrenalinlåtar som En vacker död stad och Städer när jag blöder, (en ny Flyktsoda), och mer massiva, stampande saker som singeln Två + två." Bild: Jonny Mattson
1999 spelade Thåström också i Lisebergshallen, här fångad av GP:s Måns Langhjelm. 1999 var även året då Thåström deltog i en serie minneskonserter för Björn Afzelius i Malmö, tillsammans med bland andra Totta Näslund, Mikael Wiehe och Lisa Ekdahl. Såhär skrev GP:s Ulf Johanson i sin recension: "Joakim Thåström, "en gång en finnig och mager yngling" som i en Stockholmsförort försökte plocka ut låtarna på Hoolas blå låthäfte dök upp i kostym och vit t-tröja, nästan nerstoppad i byxorna, för att sjunga Keops pyramid. Det gjorde han bra. Och så försvann han omedelbart ut i kulissen, följd av Wiehes glada tillrop "Thåström, nu i kostym." Också Totta Näslund försvann snabbt efter att ha sjungit När man jämför och Andersson & Co, "bara tillsammans kan dom ta strid." Det var som om de inte vill konkurrera med den glasögonprydde mannen på fotot som i storformat hängde över scenen. Fast Thåström kom tillbaka, ännu i kostym, och tillsammans gjorde de en blytung version av Fred. Kanske konsertens absoluta höjdpunkt."
2000. Thåström bor i Köpenhamn, men ger sig ut och rockar på svenska scener - som här på Hawaiscenen, Hultsfredsfestivalen. I en intervju med tidningen Close Up säger han att det här eventuellt är början på slutet för honom, och att han högst gör två skivor till (en ramsa som han upprepar i stort sett efter varje skiva framöver). "Det är någonting inom mig som säger ”att va’ fan i helvete, jag måste sluta”. Jag kan inte hålla på hur länge som helst"; heter det i intervjun år 2000. Bild: Joachim Nywall
Numera bor Thåström i Stockholm, men år 2000 lät det knappast som en möjlighet för 43-åringen. "Stockholm är ingen bra stad för mig har jag upptäckt. Jag är född i den där jävla staden, men jag gillar den inte. Jag gillar inte att leva där, den är alldeles för svensk. Den är pisstråkig i sin strävan att vara hipp, smart och allt vad denna stad försöker med. Den känns så sabbad. Så mycket streberkänsla, jag pallar inte det där. Dessutom har jag min personliga noja på uppmärksamhet och allt det där", säger han till Close Up Magazine. Bild: Henrik Montgomery
Året innan hade Thåström fått erbjudande att återförena Ebba Grön för tre spelningar. Det skulle kännas fånigt, ansåg han, och tackade nej till 18 miljoner kronor. Angående Hultsfredsspelningen gav GP:s Martin Röshammar konserten 4 fyrar: "Det är med Du ska va president som allt vänder. Då sträcks tusentals händer i vädret och Thåström är så där spattig och flänger runt som bara han kan vara och bandet manglar som vi vill att de ska mangla. Resten av konserten är han den störste och för den delen ende rockstjärna landet har. Han och bandet bara vräker på och gasar och själv mumlar han bara då och då sitt "Tack ska ni ha'rå". Allra, allra bäst blir det när han står där i sin röda räddningstjänstoverall (eller vad det nu är ...) och vrålar, skriker och pressar ur sig Alltid rött, alltid rätt. Den fjärde augusti spelar han på Röda sten. Du vet vad du får: klassisk svensk rock. Men nu vill vi ha nya låtar." Bild: Måns Langhjelm
Ibland växlar han faktiskt från kepa till mössa, som här, när han spelar på Brottet i Halmstad 2000. I medierna det året uppmärksammas ett rättsfall där en 16-årig pojke har knivmördat en 10-årig flicka. Åklagaren misstänker att den unge mannen kan ha eggats av Ebba Grön-låten Mord i mina tankar, vars text pojken hade nedskriven hemma. "Jag vet inte om han inspirerats av musiken. Jag vill mest visa att pojken, som ju visat upp ett särbeteende, haft dikten hemma hos sig, säger chefsåklagare Bo Svensson till TT. Bild: Hans Eric Larsson
Ytterligare en bild från Brottet. Inför sommarturnén sade Thåström i den nämnda intervjun med Close Up, angående att konserterna blev ett slags bestof-spelningar från hans karriär: " Det är skitbra låtar, varför skulle jag inte sjunga dem? Jag har fått en stämpel på mig att jag jämt ska förneka det jag gjort och folk förväntar sig att jag ska tycka att allt jag gjort är piss. Men så är det inte. Jag tycker egentligen bara att 85 procent av allt jag gjort är piss. Och eftersom jag gjort en jävla massa grejer blir de resterande 15 procenten ganska mycket". Bild: Stina Johansson
Thåström live på Brottet, Halmstad år 2000. Årets grammisgala domineras av Thåström, Christian Falk och Freddie Wadling. GP:s Johan Lindqvist skriver: "Tänk att det blev två gamla Imperiet-gubbar och en omvänd hårdrockare som dominerade Grammisgalan. Thåström fick det tyngsta priset, årets artist. Ytterst välförtjänt. Thåström har gjort en storartad comeback och med tanke på att han har fått både publik och kritiker på fall så vore det märkligt om inte också Grammisjuryn skulle slå på stort. En liten rolig brasklapp är att ryktet säger att Thåström själv från början inte ville göra en sådan rak rockplatta som det faktiskt blev. Han ville göra elak industrirock på svenska. Någon fick honom på andra tankar. Joakim Thåström behåller titeln som landets enda verkliga rockstjärna." Bild: Malin Arnesson
Thåström har alltid varit politisk, även utanför den egna textvärlden. Här ses han spela gitarr på galan Artister mot nazister i Globen 2001. Evenemanget ägde rum 16 januari. Bland de medverkande fanns, förutom Pimme, också ADL, Daddy Boastin, Idde Schultz, Jonas Gardell, Joppe Pihlgren, Staffan Hellstrand, Tomas Andersson Wij, Urga, Marie Fredriksson, Peps Persson, Thåström, Petter, Nina Persson, Stefan Sundström, Thomas Di Leva, Sahara Hotnights, Markoolio, Carl-Einar Häckner, Hasse Alfredson, Feven och Mikael Wiehe. Galan spelades in av TV4 för senare sändning och resulterade också i en dubbel-cd. Året innan medverkade Thåström på ett välgörenhetsalbum med Clawfinger, Latin Kings och Petter, vars namn fick Vi håller inte käften. Överskottet gick till John Hron-stiftelsen. Bild: Fredrik Sandberg
2002 släpptes Thåströms fjärde soloalbum, det andra sedan succén 1999. Återigen är det ett slags gotrock som är i centrum. Daniel Levin intervjuar honom för GP: "Gång efter annan har Joakim Thåström beskrivits som den enda riktiga rockstjärnan vi lyckats producera i Sverige. Han har noterat det, det erkänner han en aning motvilligt. - Jag har jättesvårt att ta sådana där grejer och riktigt fästa mig vid det. Jag bara gör det jag gör, jag försöker inte planera mig själv som någon rockstjärna. Naturligtvis har jag formats av det jag har hållit på med, jag har spelat i 25 bast nu, men jag försöker ju bara hålla mig undan egentligen. Sedan så vill jag göra en platta och en liten turné ibland. Jag försöker verkligen fly rampljuset i största möjliga mån, säger Joakim Thåström på sin typiska, lite knarrande stockholmska. Tror du att din flykt från rampljuset kan ha bidragit till mytbildningen? - Ja, det har jag ju börjat förstå, men va fan skall jag göra, säger han och skrattar" Bild: André de Loisted
Skivan som får namnet Mannen som blev en gris (2002) innehåller en cover på Stry Terraries gamla band Garbochocks låt Så kall så het. Den möttes inte av samma applådåskor som föregångarskivan. Johan Lindqvist är inte imponerad i sin recension för GP: "Han tycks gå på ren urkraft. Så är det också energin, utlevelsen och sången som räddar honom även när låtmaterialet sviktar. Jag gav full pott till förra plattan. Jag var upphetsad över att Thåström sjöng på svenska igen, över att han börjat skriva melodier och spela gitarr igen. I dag hade jag satt snäppet lägre betyg. Och nya plattan är inte bättre. Snarare något svagare. Nio minuter långa Kaospassageraren är helt enkelt seg och singeln Höghussång håller inte måttet utan står mest och stampar tungt i golvet". Här ses Thåström under det årets kalasturné. BIld: Mats Andersson
På Kalasturnén 2002 följde förutom Thåström även Hellacopters och Kent med. Här ses Thåström på universitetsområdet Frescati (Stockholms universitet). Recenserade Göteborgskonserten vid Röda Sten för GP gjorde Daniel Levin, som tyckte att Thåström saknade rockmagi den här gången: "Thåström har halkat ner från piedestalen han sattes på förra gången han avslutade Kalaskvällen vid Röda sten. Då dränktes varje antydan till kritik av det samstämda jubel som bröt ut efter att han beslutat sig för att börja sjunga på svenska igen - och dessutom kunde tänka sig att spela gamla Ebba Grön-låtar. Jag var med och stämde in i kören. Nu har han ytterligare två album bakom sig. Ett knippe bra låtar, några lysande, men också ett gäng riktigt usla - på Mannen som blev en gris finns det avgrundsdjupa dalar. Och även om en artist kan vara bättre än sin senaste platta så sätter den sina spår live - i synnerhet om man som Thåström lägger stor vikt vid att inte bara leva på gamla meriter." TIll Göteborg kom kalasturnén 20 juli 2002. Bild: Mats Andersson
Kanske inte helt oväntat var 2002 års Kalasgäng, med Thåström, Hellacopters och Kent, det som lockade mest folk i turnéns historia; sammanlagt 125 000 personer. Efter det följde sjunkande publiksiffror. 2003 släppte Thåström sin konsert vid Röda Sten på skiva. Johan Lindqvist var inte överdrivet imponerad, och tyckte att Thåström förvirrade sig i nostalgi. ”Det var en konstig kväll där under bron. Thåström hade hängt stora plåtsjabrak på scenen. Det skulle väl se hårt och tufft och skitigt ut. Men det såg ut som en refuserad Prodigy-video. Det är inte helt lätt att gilla Thåström 2003. Jag föredrar faktiskt hans totaltjuriga PLP-period med samplade helikoptrar och sönderkickade tv-apparater framför den här förvirringen” Bild: Mats Andersson
2005 ägde ett välbehövt musikaliskt pånyttfödande rum för Pimme. Albumet Skebokvarnsv. 209, döpt efter Thåströms uppväxtadress, var för första gången späckat av personliga texter, ofta ackompanjerade av mjuka och nakna pianomelodier. Johan Lindqvist skriver i GP att det är en intressant utveckling: " På ett vis är det sensationellt att Thåström, som länge vägrade spela gamla Ebba-låtar och som malde sönder sin nya musik i en industrirocks-kross han köpt billigt i Amsterdam, nu väljer att göra pianotryckare om att det var bättre förr. Jag antar att det är så det ska vara. Att det är tidens gång." Bild: Universal
Naturligtvis ler han, där han sitter utanför Bengans under en signering 2005. Singeln Fanfanfan har just blivit hans första etta på den svenska singellistan. Även Om Black Jim, en låt om poeten Dan Andersson, och Sönder Boulevard nådde höga platser på listan: Två respektive tolv. ALLA gillar Thåström 2005. Till och med danskarna. "Ett mästerverk" kallar den danska tidningen Berlingske Tidende Thåströms senaste skiva Skebokvarnsv. 209. Recensenten ger skivan full pott och kallar den bland annat vacker, ful, skrämmande och farlig. Det han fastnar för är inte oväntat den svenske rockpoetens beskrivning av den danska huvudstaden, som förekommer i flera texter på plattan. Dessutom är ju Thåström delvis bosatt i Köpenhamn. "När vi nu inte har en man av Thåströms kaliber inom den danska musikscenen, så är det trots allt skönt att veta att han trivs här", skriver recensenten. Bild: Bodil Bergqvist
2006 uppträdde Joakim Thåström på Roskildefestivalen. GP:s Fredrik van der Lee är lyrisk över svenskens spelning på stora scenen. "Turnépremiär, mina vänner", skriver han i sin recension. "Och det är en turnépremiär som går i danskt moll, ett moll som dessutom innehåller stora portioner illa tyglad explosionsfara. Thåström ställer sig på Roskildes näst största scen tillsammans med ett nykomponerat band, inleder med Brev till 10:e våningen och FanFanFan och skojar sedan till det med en postrocksversion av bortglömda Ebbadängan Tittar på TV. Det är dovt, återhållsamt, koncentrerat och förbannat bra. Sångmässigt når Thåström nya höjder, ståpälsen är nästan konstant. Det här är angeläget och ilsket." En god inledning på Thåströms sommarturné, som 21 juli tar honom till Trädgårdsföreningen och Göteborg. Bild: Claudio Bresciani
Joakim Thåström på Annexet den 13 mars 2006. Samma år spelar han på Trädgårdsföreningen i Göteborg. GP:s Bella Stenberg ger konserten tre av fem fyrar. Hon skriver: "Punkaren har blivit folklig. Och gör det bästa av det. Joakim Thåström har accepterat att han inte längre är en rockrebell - i Roskilde såldes barntröjorna till och med i olika centilongstorlekar - men gör ändå ett stillsamt uppror genom att arbeta om sina gamla låtar, även några från Imperiet och Ebba Grön. Och de passar, undantaget Kriget med mej själv, i sina nya dova, mörka och ofta laddade versioner. Ibland blir det till och med mer effektfullt. Men tillsammans med de nya sångerna från stillsamma Skebokvarnsvägen 209, som precis som på vårturnén dominerar konserten, blir det emellanåt ändå för stillastående. Keops pyramid, Thåströms favoritprogglåt av hans favoritproggare Mikael Wiehe, brinner mer än många av hans egna stycken. Låtlistan har annars få överraskningar, det namnkunniga bandet sköter sig väl, och publiken hyllar sin hjälte genom att applådera även mitt i sångerna. Och den mulna himlen med hotande regn - ett par droppar faller under de första låtarna - passar väl till den stämning Thåström sprider nuförtiden. " Bild: David Magnusson
Joakim Thåström väljer att inleda sin vinterturné 2006 med två kvällar på Hisingen. Bland annat gitarrgnisslaren Pelle Ossler med ett förflutet i Wilmer X och Conny Nimmersjö från Bob hund ingår i bandet. Sedan sätts ett tredje datum också in, 18 februari. GP:s Jan Andersson stortrivs i publiken. Han skriver: "Det blev en stark, ofta avskalad men ständigt intensiv kväll. Det blev bättre än bara bra. Sällan har jag sett Thåström så fokuserad eller hört honom sjunga så klart att varenda stavelse ristar in sig i ryggraden. Thåström kommer in ensam med grå T-shirt och keps framför den läckra stenmursliknande fonden som faktiskt skapar något av klubbkänsla i den annars ganska okänsliga Eriksbergshallen. Han nickar ett blygt hej till de 1 400 i publiken och drar försiktigt igång en vacker Söndagmåndagsång på sin akustiska gitarr. Halvvägs in i låten släntrar femmannabandet in med Conny Nimmersjö på ena flygeln och en übercool Pelle Ossler på den andra. Sedan följer suggestiva och tunga versioner av Ingen neråtsång, Århundradets brott och Karenina innan Thåström hänger av sig gitarren och börjar sitt spastiska armviftande i finstämda, psalmlika Köpenhamnshyllningen Sønder boulevard." Bild: Peter Claesson
28 juni 2008 spelar Thåström på Zinkensdamm IP i Stockholm, klädd i kavaj och med lite fräck 80-talsgrafik på backdropen. BIld: Henrik Montgomery
Daniel Claeson ser Thåström göra en akustisk konsert som förband åt Kent på Slottskogssvallen i Göteborg 2008, och är inte odelat positiv i sin GP-recension. Eller jo: Artisten är han mäkta imponerad av, men vädret får minuspoäng. "Säga vad man vill om omgivningen denna sanslöst fina (och varma) sommarkväll, men den är inte direkt till den gode Pimmes fördel. De stora, tyska industrilamporna som står på scen blir ganska effektlösa. För att inte tala om försöken med stroboskop. Det enda som skiner i kapp med den riktiga solen är ljuset i slutet av tunneln på scenens backdrop. Thåström mår bättre av mörker." Bild: Malin Grönborg
2009 släpps uppföljaren till Skebokvarnsv. 209: Kärlek är för dom. Johan Lindqvist skriver i GP: "Men ingen kan förstås som Thåström kombinera kyla och svärta med hitkänsla. Det är någonting med den där rösten som aldrig slutar att fascinera." Här ses Thåström blicka ut över publiken på den nu insomnade Arvikafestivalen 2009. Bild: Claudio Bresciani
Thåström åker 2009 på sommarturné med Anna Ternheim, och intar Trädgårdsföreningen i Göteborg senare under året. Dessutom blir han med samlingsskiva. Återigen upprepas refrängen om att det här kan bli hans allra sista släpp. Be-bop-a-lula hela jävla dan! heter skivan, och i en intervju som finns med i konvolutet säger Thåström: "Jag är ju i det stadiet att varje platta är min sista nu. Jag är 52 år och kan se att bland folk som är lite äldre är det få som gör spännande grejer. Jag satt i bilen häromdagen och tänkte att ”fan, det ska bli så jävla kul att bara dra i gång och göra en ny platta”. Det är min grundinställning. Men om jag sedan lyckas med det är en annan grej”. Bild: Claudio Bresciani
Nu ler han igen. Den här gången är det med en föraning. Senare under det här året, 2009, kommer hans samlingsbox Be-bop-a-lula hela jävla dan! att ligga etta på albumlistan. På den här bilden befinner han sig dock i Arvika, flera månader innan det blir aktuellt. Bild: Claudio Bresciani
Thåström på Globens annex 2010. I februari samma år spelar han inför 2800 personer i en utsåld Lisebergshall. Johan Lindqvist skriver att Thåström gör en trygg konsert: "Thåström själv är magnifik. Spastisk som alltid, men framförallt fokuserad. Sjunger utan ett uns av manér, men hela tiden hårt, distinkt. Aldrig romantiskt men hela tiden med blödande hjärta och absolut gehör för text och känsla." Bild: Jonas Ekströmer
2011 på Way out West får man se Thåström i den här sällsamma positionen, med en triangel. Det blev hans enda konsert i Sverige det året. GP:s Jan Andersson skriver i sin recension: "Thåström är ett kraftfält. Magnetisk. Även om den där brinnande närvaron kanske inte infinner sig är Fanfanfan knäckande stark och Kärlek är för dom närmast självlysande.,Dessutom är det en upplevelse att få se Thåström spela triangel. Ingen kan vinkla armbågen som han." Bild: Per Wahlberg
"Senast jag såg Thåström, i Lisebergshallen 2009, skar hans röst som ett nyslipat rakblad genom publiken. Så som Thåströms röst alltid gör.,Den här kvällen i Slottsskogen när publiken dansat sig trött till Robyn och alla plötsligt blivit Princefans är inget undantag" (Jan Andersson, WoW-recension 2011). BIld: Adam Ihse
2012 spelar Thåström i Oslo. Det året har han släppt Beväpna dig med vingar, hans comeback till ett mer industrirockinfluerat sound efter två spröda och balladbetonade pianoplattor. Skivan blir, förstås, etta på den svenska albumlistan. I Hallands Nyheters recension står att läsa: "De tillbakablickande texterna har varit en sann styrka på de senare plattorna men det han gör nu är att öppna ett musikaliskt universum. Det är ett fantastiskt producerat och arrangerat album det här. Och då menar jag inte tekniskt utan konstnärligt. Det är ett skönt myller av ljud, instrument, skrot och röster som backar upp hans musik och lyrik.,Han har inte bara kommit hem till mamma som han sjunger i ”Dansbandssångaren”, det vill säga till A som han tillägnat skivan (Amanda Ooms får man förmoda). Han har hittat hem på alla sätt." Bild: Anette Karlsen
2012 spelar Thåström också på Trädgårn, en av hans många klassiska konsertlokaler. I GP ger PM Jönsson konserten fyra fyrar, med orden: "Beväpna dig med vingar är en förkrossande stark öppningslåt. Den växer flera kilometer live. Låtarna från senaste skivan tar stor plats, som på den krypande Dansbandssångaren, Berlinmörka Låt dom regna, och den något malplacerade kärlekssången Smaken av dig. Då tycker jag att Samarkanda fungerar bättre, även här är kärleken i centrum, men texten tar tag, när Thåström rabblar metafor efter metafor och många av de bästa låtarna har mer berättande texter, ett driv där orden slungar fram musiken som på den maniska, suggestiva Nere på maskinisten." Bild: Nettan Kock
– Får se nu om jag klarar den här, säger Thåström efter att han hängt på sig en akustisk gitarr för att avsluta sin konsert med Ebba Grön-klassikern ”Die Mauer”. Thåströms enda konsert 2013 blir på Bråvallafestivalen; ytterligare en stadsfest som han har överlevt. Bild: Claudio Bresciani
Bland de föremål som Musik mot cancer auktionerar ut 2015 finns signerade instrument av Zara Larsson, Sven-Bertil Taube, Måns Zelmerlöw, Europe, Quincy Jones och Status Quo. Gitarren som Thåström här skriver sitt namn på förväntas bli ett av de instrument som kammar in mest pengar. Bild: Musik mot cancer
Joakim Thåström närvarade vid begravningen av musikern och producenten Christian Falk. Falk avled tidigare 2014 i sviterna efter cancer i bukspottkörteln. "Christian var en fantastisk musiker, så var det ju. Jag kommer minnas vår tid i Imperiet såklart. Det var en kaotisk tid, det kan man lugnt säga. Men vi hade otroligt mycket roligt tillsammans", sade Thåström till Aftonbladet. Bild: Claudio Bresciani
2015 är året då Thåström släpper sitt elfte soloalbum, Den morronen, och mottar hyllningskörer från medierna. Han spelar också på Gothenburg Film Studios, Hisingen; då iklädd vit kostym till skillnad på den här bilden från stora scenen på Stockholm Music and Arts. GP:s Maria Domellöf Wik är på Hisingskonserten och skriver att Thåström ska upplevas live: "Ikväll är det dovt, tungt och nervigt redan från start. Thåström i kritvit kostym, hatt och väst dyker avspänt upp på scen river av en skön version av Långsamt genom, uppbackad av sitt ultimata kompband: med Pelle Ossler på gitarr, Niklas Hellberg, piano, Anders Hernestam på trummor och Ulf ”Rockis” Ivarsson på bas. Strax därefter följer en mäktigt inlevelsefull Aldrig nånsin komma ner, från Mannen som blev en gris (2002) Thåström kostar på sig ett "Varsågoda!" innan segertåget fortsätter med fina versioner av Gräsfläckar, Alltid va på väg och Ingen sjunger blues som Jeffery Lee Pierce, där Thåström än en gång drar fram munspelet ur fickan." Bild: Fredrik Sandberg
.jpg?f=Regular&w=960&$p$f$w=c7d65d7)
