Telegram från en amerikansk farm

Neil Young lyckas på ett märkligt vis vara både stringent och lite hafsig på sitt nya album.

ANNONS
|

När Jason Diakité för några veckor sedan kom med sin välförtjänt uppmärksammade bok En droppe midnatt läste jag också ett antal intervjuer med den skånske rapparen. Flera gånger återkom Timbuktu till hur han tyckte att de äldre kvinnorna i hans familj var nyfikna, aktiva och engagerade medan männen med åren blev tystare och rörde sig i allt snävare cirklar, såväl intellektuellt som socialt och geografiskt. Jason generaliserar förstås, men jag tror han på det hela taget har rätt.

Jag tänker på det där när jag lyssnar på Neil Young, nyss fyllda 71, och med färska Peace trail snart uppe i fyrtio släppta studioalbum. ”Don’t think I’ll cash it in yet, I keep planting seeds ’til something new is growing”, sjunger han på det inledande titelspåret. Neil Young är onekligen ett envist och inspirerande undantag till föreställningen om att äldre män bromsar in.

ANNONS

Fyra dagar

Innan Neil Young skulle iväg och spela på en festival i öknen samlade han under fyra dagar en liten grupp musiker på sin kaliforniska farm och spelade in tio låtar, hastigt nedtecknade telegram om det dagspolitiska läget i USA. Sådär har Neil Young gjort under alla år, hans låtar har varit reaktioner på saker som hänt i hans absoluta närhet eller i samhället i stort. Sedan har somliga av hans sånger med tiden blivit odödliga klassiker, men det är annan historia.

På nya plattan sjunger Neil Young om aktivismen vid Standing Rock, där demonstranterna tillsammans med ursprungsbefolkningen på plats, lyckades skapa opinion för att stoppa den planerade dragningen av oljeledningar. Han sjunger om vattenbrist, klimatproblem polisbrutalitet, gränsvakter, källkritik och inte minst Trumps Amerika och rädslan för det främmande.

”I think I know who to blame, it’s all those people with funny names, moving into our neighbourhood”. Rader som tydligen redan har missuppfattats och kidnappats av högerpopulister som inte begriper bättre.

Håller kvar sina ideal

Neil Youngs engagemang är beundransvärt och det är fint hur han envist håller fast vid sina hippie-ideal om peace, love and understanding. Kanske får man ha överseende med en och annan gubbsuck om hur han önskar att allt kunde bli som förr, med undertonen att då var allt både rimligare och bättre.

ANNONS

Musiken lyckas på ett märkligt vis vara både stringent och lite hafsig. Fokuserad på det viset att grundsvänget finns där även i de lite knöligare låtarna men framförallt för att Neil Young uppenbarligen har en tydlig idé med varje låt. Slarvig för att man uppenbarligen inte direkt repat ihjäl sig.

Men när det där mjuka gunget infinner sig och Neil Youngs ljusa röst kontrasterar mot skramliga trummor, distade munspel och karaktäriskt fräsande gitarrer, och plockar upp en melodi frisk som den grönaste planta på Neil Youngs farm, ja då är han lika briljant och behövd som någonsin tidigare.

ANNONS