Teenage Fanclub stannar tiden

Där 90-talskollegorna The Posies endast sporadiskt lyckats få till det träffar Teenage Fanclub rätt gång efter annan. Så även på nya albumet, tycker GP:s recensent.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I våras släppte The Posies en ny platta, i dag är det Teenage Fanclubs tur. Samma sak skedde 2010. Och 2005. De senaste decenniet har de båda powerpop-ikonerna från 90-talet parallellsläppt sina album med närmast kuslig tajming. Men där slutar också likheterna. Till skillnad från The Posies, som endast sporadiskt lyckats få till det, träffar skottarna rätt gång efter annan. Så även på nya albumet.

Öppningsspåret I'm in love och senaste singeln Thin air är briljanta powerpoplåtar med patenterad stämsång och klassiskt ringande gitarrmattor, och de hade utan problem försvarat sin plats på vilken som helst av bandets bästa 90-talsplattor.

ANNONS

Dessutom har vi The first sight som inte bara bjuder på skönt blås, lite otippat och säkert helt omedvetet dyker även ett gitarrstick upp som har lånat en hel del från Orups Då står pojkarna på rad. Kul!

En makalöst snygg popsång

De kvarvarande originalmedlemmarna Norman Blake, Gerard Love och Raymond McGinley har skrivit fyra låtar var av albumets tolv, och utan att veta (ibland sjunger de varandras låtar) antar jag att det är genialiske Norman Blake som ligger bakom The darkest part of the night.

Det är inte bara albumets verkliga trumfkort – och en makalöst snygg popsång – det är en omedelbar powerpop-klassiker som kommer att finnas på mina spellistor så länge jag lever.

ANNONS