Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Tackade nej till skivkontrakt - startade eget bolag

Lovisa Samuelsson tackade nej till ett åtråvärt skivkontrakt och startade ett eget artistägt kollektiv istället i utmarkerna av Göteborgs musikliv.

Lovisa Samuelsson beställer den veganska, tysk-amerikanska smörgåsen med rysk sås från Bengans kafé på Stigberget, och får hela berättelsen om dess tillkomst och vad rysk sås egentligen innebär (svaret: hamburgerdressing). Rökta champinjoner och paprika tronar på tallriken för att få det köttigt, och så ackompanjeras härligheten av en mejerifri majonnäs med soja som bas.

– Finns allt det där på den här tallriken? Herregud. Herregud! säger hon och skrattar.

Joe Hill inspirerar

Från veganismen och djurrättspatoset går samtalet snart över till att handla om samhällsengagemanget i stort; ett intresse som knappast kommer som en överraskning, i alla fall inte för den som sett en glimt av Joe Hill-tatueringen på hennes underarm. Den svenske protestsångaren och fackföreningsgrundaren har varit en superhjälte för Lovisa hela livet. Dessutom är han hennes släkting på mödernet.

– Han sitter där på armen nu och ger mig inspiration när det känns lite hopplöst, säger hon.

Alla hjälps åt

Kanske, nej, antagligen, var det Hill-generna som 2014 fick henne att tacka nej till det åtråvärda kontraktet med det större bolaget för att istället grunda oberoende Pacaya Records. Ett independentbolag utan traditionell hierarki, där hon visserligen är direktör, men vars signade artister alla samarbetar och drar lika stora lass. 

– Pacaya är idén om ett kollektiv.  Till och med något så trist som att söka bidrag kan nästan, bara nästan, vara trevligt när man gör det tillsammans med en kompis.

LÄS MER: "I början var det fester som finansierade allt"

Uppgifterna delas upp. Någon ser till att skivorna finns i Göteborgsbutikerna; den i gänget som är duktig på att laga mat ordnar grytor till större evenemang. En tredje kanske har den där viktiga kortläsaren som alla får använda. 

Ingen win-win

– Den romantiska bilden att man ska signas på ett stort bolag tror jag har ändrats jättemycket. Då var det på ett sätt fördelaktigt, när det fanns en helt annan marknad. Bolagen sponsrade och tog en procent av vinsten. Det som ofta händer nu är att bolagen går in och tar av det mesta, men ger knappt något tillbaka. Det är inte win-win, säger hon.

Pacaya beskriver hon däremot som en ren framgångssaga. Det lilla projektet har grott och grott, till att nu involvera nio band under bolagets flagg. Från De stora hattarna som enligt egen utsago lirar ”fri fågelfunk”, till nu skivaktuella Fartyg 6 och deras moderna nordiska jazz med popinslag. 

LÄS MER: "Jag tar inga risker"

Sjukt många talanger

– Göteborg har så sjukt många talanger. Vissa band som söker sig hit låter i positiv bemärkelse som någonting som skulle kunna slå stort kommersiellt. Då kanske inte Pacaya records är rätt. Det brukar jag vara ärlig med. Ett sånt band ska ha någon som har råd att satsa och gå in med pengar.

Det finns både fördelar och nackdelar med det mindre bolaget, medger hon. 

– Vi har ju inte alls samma möjligheter och resurser. Men känslan att vara fri konstnärligt, att göra det vi vill och äga sin egen musik, det väger upp. Att det kan få vara på ett annat sätt är jättekonstigt. 

Tycker du att bolag som Pacaya utmanar bjässarna?

– Ja, ha ha, hälsa dem att de får passa sig! Nä, multinationella företag tar ju över precis allt och spelar ut alla. Men jag vill helst inte tänka att vi är konkurrenter. Kan Pacaya ta hand om de här banden, släppa dem och se till att folk hör dem, kan dansa till musiken och ha det gött, så är det bra. De stora bolagen kan sköta om sina stora artister och se till att de har det gött istället.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.