Vilket snillrikt sätt att rama in en konsert: att börja och sluta med två olika Haydnsymfonier. Så uppstår inte bara ett spegelförhållande, utan också en betydelsefull lätthet i spelet som bär in i de två övriga verken, Schumanns cellokonsert och Weberns Långsam sats (egentligen ett stycke för stråkkvartett, men långt senare arrangerat för stråkorkester). Det blir en övertygande helhet, och Haydn fungerar som en nyckel till en speciell musikförståelse.
Fördjupat arbetet
Under de drygt 15 år som dirigenten och pianisten Christian Zacharias återkommande gästat Göteborgs Symfoniker har han på ett enastående vis fördjupat orkesterns sätt att närma sig den wienklassicistiska repertoaren. Man hör det i detaljerna, i förhållandet mellan dur- och molltonarterna, i den levande fraseringen och betoningarna av tystnadens roll, här exemplifierad i den överraskande generalpausen mitt inne i Haydns 96:e symfoni.
Så bra orkestern spelar i just detta verk, med en glödande och rörlig energi, mitt i det ögonblicksprecisa. Här hör man hur musiken tar ett skutt rätt in i romantiken, liknande det som sker i Mozarts Trollflöjten, delvis komponerad under samma tid, våren 1791. I menuettsatsen spelar oboisten Mizuko Yoshii-Smith ett fantastiskt solo, så nära den mänskliga rösten i sina ariakvaliteter.
Tekniskt välspelat
Cellisten Julian Steckel är också mycket bra som solist i Schumannkonserten med en uppenbar känsla för musikens övergångar och transformationer. Det är ett tekniskt välslipat spel, raffinerat och balanserat. Men framförallt har Steckel en förmåga att få fram själva flimret inne i fraserna, den sökande tonen som gör verket så laddat i sin ombytlighet. De melankoliska underströmmarna finns där, upplevelsen av att befinna sig vid en gränslinje, men det är bara antytt, som en extra färgnyans.
