Omständliga och bökiga releaser är tidens melodi. Utlovade datum kommer och går, de förväntansfulla lyssnarna förvirras, hajpen byggs upp. Och när det väl är dags, efter tusen spekulationer, ska det gärna finnas ett visuellt inslag, en film som i sig ska tolkas. Så har även Frank Ocean gått till väga, när han fyra år efter debutalbumet Channel orange släpper mycket efterlängtade Blonde. Projektet som är och omgärdar albumet involverar film, foto och en mängd popinfluenser.
Det här är ingentraditionell soul eller R&B. Först noterar man en otypisk frånvaro av trummor. Sedan hur Ocean plockar sönder enkla melodier och bygger ihop beståndsdelarna igen, till något större. Musiken känns konturlös, det är fritt berättande, med falsett och rap i samma paket.
Det som hadekunnat vara en hitlåt, en direkt fullträff, görs i stället mer svårgenomträngligt och indirekt i tilltalet. Återigen kör Frank Ocean självsäkert i en egen fil, i sin genre har han få likar. Bland producenterna finns, förutom Ocean själv, personer som Pharrell, Tyler the Creator och Jamie xx.
Världsstjärnor gästar
Även den övrigagästlistan är diger, men här används de inte som dragplåster. Gästerna hörs nämligen knappt, de flyter in i bakgrunden, blir en del av musiken i stället för att använda den som fond. Som Beyoncé på Pink + White. Världsstjärnan hummar nästan omärkligt in i melodin. På Skyline to finns rapparen Kendrick Lamars ande med, snarare än han själv. Ett musikaliskt normbrott.
Blonde bjuder vacker, drömlik och subtilt laddad soul i en fantasivärld utan gränser. Konstnärlig fingerfärdighet i all ära, samtidigt kan jag under genomgången av Blondes 17 låtar sakna den riktning och kraft som finns i struktur. Ramen som fulländar tavlan.
