Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Stark uppföljare från Lorde

"Musiken är gripande, expressiv och konstnärligt ambitiös."

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skiva

Pop

Lorde
Melodrama
(Universal)

Lorde var sexton år när hon blev global popstjärna. Hon sålde (numera) svindlande fyra miljoner exemplar av debutalbumet Pure heroine och supersingeln Royals har strömmats 380 miljoner gånger. Så ja, för en gång skull känns snacket om "den svåra andra plattan" onekligen relevant. Hur följer man upp en sådan succé utan att fullständigt slå knut på sig själv? Eller, för den delen, drabbas av fullständig hybris. 
För Lorde, och människorna i hennes närhet, har det uppenbarligen varit viktigt att jobba så fredat som möjligt. För att vara ett så stort släpp har förbluffande lite information om inspelningarna sipprat ut. I ett fåtal intervjuer har Lorde förklarat att hon behövde tid att fundera över nästa steg och under arbetet med de nya låtarna valde hon också att lämna Los Angeles och återvända hem till Nya Zeeland. 

Expressiv och ambitiös

Häromdagen spelades dock den färdiga skivan upp för en mindre krets inbjudna, och i veckan läckte dessutom plattan på nätet. Reaktionerna har varit översvallande. Med brasklappen att jag tycker att det är lite tröttsamt med popstjärnor, i alla åldrar, som skriver låtar om hur jobbigt det är att vara just popstjärna, har Lorde åstadkommit en platta som är såväl gripande som expressiv och konstnärligt ambitiös.
Lorde är ytterligare ett exempel på att dagens popstjärnor inte bara begåvade utan dessutom extremt professionella och ambitiösa. Något som inte minst märktes under Ariana Grandes gala i Manchester. Popmusiken speglar ju samhället den blivit till i och dagens ungdomar och unga vuxna kör som bekant om den äldre generationen på så många plan. Det är så det alltid har varit, och det är helt i sin ordning.

Vill mer än andra

Så lyssna på isande vackra Hard feelings - loveless, supersnyggt arrangerad och producerad, och med en sångerska som benar ut textens relationshistoria med kirurgisk skärpa. Låtar som Green light, Supercut och Sober faller fint i den moderna popskolan som hörs på listorna, men i detaljerna, och inte minst i låtar som Liability och The Louvre visar Lorde att hon har betydligt fler verktyg och avsevärt högre ambitioner än många av sina kollegor. Det finns en känsla för melodier, som ju var tydlig redan i Royals, och en sälta i både uttryck och texter som gör att Lorde fortsätter vara en av samtidens mest intressanta artister.