Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Foto: Henrik Sandsjö.

Spretig Las Vegas-show med ett antal guldglimtar

Nog kunde tre av landets finaste underhållare inom sina respektive fält ha kläckt någonting mer lockande, skriver Tobias Holmgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

My Way

Kajskjul 8.
Regi: Lennie Norman.
Med: Claes Malmberg, Helena Paparizou, Jan Malmsjö.
Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare), Anders Kjellberg, Matz Nilsson, Johan Borgström, Björn Cedergren, Janne Bjerger, Samuel Olsson, Peter Johansson.
Spelas t. o.m. 17 december 2016.
Bäst: Det kompetenta åttamannabandet tar upp mycket utrymme på den trånga scenen, men ack vilket genomhärligt blås det blir.
Sämst: Lite styrsel vore trevligt.

Rösten må ha tappat en del av sin vigör, men när slutet på föreställningen randas och Jan Malmsjö får sjunga de egna låtarna Bygga upp ett stort berg och Hej clown går det inte att missta den stående publikens reaktion för någonting annat än ren hjältedyrkan. Jan Malmsjö är stor. Kanske den störste vi har.

LÄS MER: Malmberg gör Vegasdoftande krogshow i Göteborg

Fram till det ögonblicket har färden varit knackig. Själva idén med en Las Vegas- och ratpack-inspirerad krogshow behöver inte vara fel i sig, men den känns ju lite trött, särskilt under en konkurrensfylld Göteborgshöst då showfria ytor är lika sällsynta som humrar och bin. Nog kunde tre av landets finaste underhållare inom sina respektive fält ha kläckt någonting mer lockande att slänga femhunkan på, eller i varje fall skapat något som inte är riktigt lika begagnat.

Helena Paparizou står för kvällens bästa nummer

Med det sagt har My Way faktiskt sina stunder. Claes Malmbergs hetsiga standuprutiner om Tommy Körbergs hälsa och jazzmusikens dygder är gruvligt roliga, och redan i kvällens första låt, en Georgia on my mind som i förshowen ges svensk text och blir till en sorgesång över GP:s ekonomiska kris, får han visa att sångrösten inte är helt oäven. Världsstjärnan och krogshowsrookien Helena Paparizou har å sin sida lärt sig rollen som storbandsdiva till fullo och står för nästan samtliga av kvällens bästa musiknummer, som den egna låten Gigolo i en kraftigt uppswingad version, eller när hon tar ner tempot på scenen med en svalkande Que sera sera under havsblå strålkastarljus – den enda riktiga vilan i en show så nervöst spretig att det mesta känns framimproviserat.

LÄS MER: Claes Malmberg om sjukdomen: Den går inte att bota

Mest bang for the buck ger dock som sagt Jan Malmsjö, en naturlig showman som farbroderligt tilltalar publiken och med glimten i ögat låter sina anekdoter ta rejält med tid. Under hans version av Sammy Davis Jr:s Mr Bojangles hittar rösten med ens sin forna laddning. Stojet lägger sig efter kraftprovet och det blir tyst i publiken, så andaktsfullt tyst att man nästan förväntar sig en uppläsning av Nyårsklockan.

Det är stort att få höra. Kul att få se.