Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Spänt läge i Mali påverkar musiken

Amadou & Mariam är tillbaka med en ny platta efter att ha legat lågt under flera år.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivor

Afrikansk pop
Amadou & Mariam
La confusion
(Because Music)
 

Tolv år har gått sedan duon Amadou Bagayoko och Mariam Doumbia, det blinda äkta paret från Bamako i Mali, tog sig in i musikälskande hjärtan världen över. De hade då redan gjort sig ett smärre namn främst i Frankrike, men det var i och med samarbetet med Manu Chao som allt både föll på plats och tog fart, och albumet Dimanche à Bamako blev en av de mest sålda afrikanska skivorna genom tiderna. I november samma år spelade de på ett smockfullt Musikens Hus i Göteborg – fortfarande en av mina finaste, starkaste, varmaste konsertupplevelser.

Kaos i Mali

Som live-akt har Amadou & Mariam sedan dess åkt eriksgata mellan världens scener. De är helt enkelt svåra att inte älska. På skiva har det däremot svajat lite. Welcome to Mali från 2008 bars fram av en rad starka låtar, men kring Folila (2012) började det kännas lite … vilset. Gästlistan var så lång att huvudpersonerna liksom inte riktigt fick plats.
Parallellt med detta bröt kaos ut hemma i Mali. Islamister från norr utmanade landet och kulturen, och som en reaktion genomfördes en statskupp 2012, nästan på dagen när Folila kom ut.

De senaste åren har duon legat lågt, engagerat sig i en del välgörenhetsprojekt och Mariam Doumbia gjorde sidokarriär i supergruppen Les Amazones d’Afrique. Läget i Mali är fortfarande spänt och osäkert, och nya La confusion är som följd inspelad i Frankrike och påtagligt påverkad av händelserna.

Duon har kontroll

Det handlar om utsattheten för afrikanska migranter i C’est chaud, om kvinnors rättigheter i Mali i Femmes du monde och titelspårets ”förvirring överallt, illusioner överallt, splittring framförallt”.

Musikaliskt känns det som att duon återtagit kontrollen – sin vana trogen genom att å ena sidan anlita maliska och franska medmusiker de står nära och å den andra släppa soundskapandet helt till en producent som kan bidra med nya infallsvinklar, i det här fallet fransmannen Adrien Durand.

Amadou & Mariam har alltid varit öppna för nya sound och förtjust låtit de egna låtarna kläs i de mest skiftande kostymer. De tolv låtarna här drar åt nästan lika många håll i en medvetet brokig buffé. ”Sångerna måste låta olika”, deklamerar Amadou i pressreleasen, ”vi måste hela tiden byta färg på vår musik”.

Pingk Floyd-jazz

Så vi tas från den lekfulla, galet svängiga afrodiscon i Boufou safou via C’est chauds rockigare funk och den oväntat Youssou N’Dour-smäktande Diarra till den Pink Floyd-jazziga (!) och mycket fina Massa Allah – Amadous idol lär för övrigt vara David Gilmour.

Just Amadou Bagayokos fina gitarrspel hade jag gärna hört ytterligare lite mer av, även om vi får en del av den varan i till exempel nämnda Femmes du monde – ett av skivans starkaste kort – och på avslutande men ack så korta pendangen Mokou mokou blues.
Traditionella instrument som ngoni, kora och en del slagverk finns med i bilden, men oftast mer som komplement i de gärna rätt udda sättningarna där retrofunkiga element möter vassa nutidsrytmer och dito ljud i den högst egna värld som är Amadou & Mariams.