Sofia Karlsson | Trädgår'n

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

De dyker upp lite omärkligt mitt i publiken. Långsamt tar de sig fram till scenen, kringelikrokar bland alla stolar som står framställda, samtidigt som de spelar, akustiskt givetvis, Baggbölebäckens klagan.

Sofia Karlsson och hennes virtuoser till band spelar på Trädgår'ns lilla utomhusscen. Av de 450 som sitter i publiken får nästan alla plats framför den stora kolossen mitt på gården som vanligtvis fungerar som bar. Ingenting stör, det är vindstilla och just då känns det som att trafiken i allén utanför lika väl kunde vara en mil bort.

Sofia Karlsson slog igenom med Svarta Ballader där hon gjorde musik av poeten Dan Anderssons dikter, och många av de låtar hon framför live är tolkningar av andra artister. Hon gör det med bravur. Efter ett långt, ja, så långt att folk börjar skruva lite undrande på sig, kontrabassolo glider musiken över i Till havs. Inte alla skulle vilja ta sig an den efter Jussi Björling, men Sofia Karlsson gör en vackert finstämd version. En pampig klassiker som plockas ner till en kristallklar visa.

ANNONS

Musikaliteten är imponerande. Instrumenten kommer och går på scen. Sofia Karlsson berättar att en av hennes gitarrer, den som just då hänger på hennes mage, är en kopia som hon låtit göra. Hon ville ju ha en likadan som en artisten irländska Cathy Jordan. Och då duger inte vilken gura som helst.

Det är tidvis knäpptyst bland publiken, och emellanåt blir det till och med lite sömnigt. Drygt 90 minuter konsert, plus två förband, Jenny Almsenius och David Urwitz, som började två timmar innan Sofia Karlsson blir sammanlagt en lång kväll sittandes på en stol. Just därför är det oväntat knasiga inslaget extra välkommet. En man ur publiken får komma upp på scen och trycka på knapparna på Lisa Erikssons nya eldragspel medan hon och bandet spelar. Dragspelet låter närmast som en synt från 90-talet och mannen från publiken knappar på i bra fart. Det blir roligt och vi får skratta.

Lika oväntat är det att den stillsamma publiken är helt och hållet med på noterna när Sofia Karlsson styr upp körsång. Vi är en ganska gles skara, men likväl är det ullevifeeling på kören. Vi ligger i Sofias hand och jag märkte knappt hur det hände.

ANNONS
ANNONS