Det är naturligtvis lite genant att Ed Sheeran har börjat rappa. Ofta och mycket, nästan beständigt, skvätter han ur sig rim på "Collaborations no. 6".
Till sitt nya album har 28-åringen samarbetat med en hel tropikskog av kända artister. Cardi B, Chance the Rapper, Eminem, Stormzy. Detta hjälper honom inte nämnvärt.
Visst har materialet vissa fördelar: ibland påminner den engelska gossen om Justin Timberlake. Att han kopplat in hiphopförmågan J hus till "Feels" är uppmuntrande. "Beautiful people" med Khalid är, trots sin pestgrop till text, ganska tjusig. Så också "I dont care" tillsammans med Justin Bieber.
LÄS MER:Hur kan man inte tycka om Ed Sheeran?
Men oftare än så värker materialet rejält. Kombinationen av len pop, trög RnB och mild hiphop blir snabbt tröttsam och livlös. Här finns heller inga anständiga melodier.
Men främst belyser ändå denna skiva exakt hur vit Ed Sheeran är.
28-åringen är verkligen ofrånkomligt, historiskt vit på "Collaborations no. 6". Hans milda stämma skumpar fram över den oförargliga ljudbilden. Han formulerar rim utan övertygelse, rader utan vikt.
LÄS MER:Ed Sheeran - en något ambivalent superstjärna
Ibland försöker sig den engelske gossen på att vara sexuell. I "South of the border" med Camilla Ceballo pratar Sheeran om "karamellhöfter".
Ibland försöker sig den engelske gossen på att vara stygg. På "Remember the name", tillsammans med Eminem och 50 cent, deklarerar han: "20 years old when I came in the game, and now it's eight years on and you remember the name"
"Collaborations no. 6" ställer till sist hälsosamma, sunda frågor om kändisskapets natur. Om hur framgång kan förändra, böja om, till och med slakta ett omdöme.
Ed Sheeran är nu så kommersiellt uppburen, så stor, att han bevisligen tror att vad som helst går att göra - att livet är konsekvenslöst. Att hiphop är en rimlig genre, även för en människa som låter som en kastrerad kolibri.
"It's ironic how you people thought I'd never be great", sjunger Sheeran på tidigare nämnda "Remember my name". Gör dig inga illusioner nu.
