Hot Chip | Why make sense?

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Sex album på tolv år, varje skiva snäppet snyggare och bättre än den tidigare. Så hur ta sig an Hot Chip den här gången? Jag testar att börja bakifrån. Lyssnar på de första skivorna, som trots några fantastiska låtar (Boy from school!) känns lite rudimentära så här i efterhand.

Men sen. Åh, det är slående. Med skivan här inkluderad ser jag fyra monumentala album torna upp sig, pekande ut en svindlande odyssey genom den moderna popmusikhistorien.

Vidden, djupet, kärleken och pricksäkerheten är nästan extrem. Vilken annan samtida artist kommer ens i närheten?

Decennier blandas flyhänt ihop, sjuttiotalsfunk med nittiotalshouse, kärv åttiotalssynt med skimrande nollnolltalspop. Hela tiden med den lätt igenkännliga Hot Chip-prägeln. Den sköra melankolin. Lättheten i drivet. Innerligheten. I feel better. Ready for the floor. Motion sickness. Flutes. Storartad musik!

ANNONS

Why make sense? bryter av genom en tydligare bandprägel.

Hot Chip har alltid varit en studiokvintett med två tydliga låtskrivare i Alexis Taylor och Joe Goddard. Men på senare år också ett allt flitigare scenband –detta märks nu inte minst genom att livetrummisen Sarah Jones bjudits in i studion, vilket på ett nästan konstigt vis känns både fräscht och spännande.

Och det är en lyxigt kvalitativ livekänsla, inte som när gamla tiders rockband fåfängt skulle försöka fånga den undflyende liveenergin på skiva, utan mer som när perfektionisten letar efter en ytterligare dimension bortom det alltför perfekta.

Why make sense? bryter också av genom att inte bjuda på några direkta hits, den elektrohousegospelsjungande singeln Need you now möjligen undantagen.

Starkast på skivan är i stället en försynt doldis som sakta vuxit sig på mig. Easy to get börjar som en fingerknäppande bagatell av retrosyntar, gruvligt snygga gitarrfigurer och en fin men sorglig sång. Halvvägs vecklar den ut sig till en förtröstansfull hymn som sen bryts ner till ett acid house-bubblande avkok. Ett mästerverk i det lilla, mina vänner.

Nästan lika vrålstarkt är det avslutande titelspåret som är det mest hårda och aggressiva vi hört från Hot Chip; en bombastisk matta av smattrande livetrummor och skorrande, irrande syntar –en mäktig pjäs de garanterat kommer att avsluta sommarens stundande konserter med.

ANNONS

Vem mer kommer ens i närheten, frågade jag förresten tidigare. Daft Punk är förstås svaret.

Jag har inte riktigt sett parallellen tidigare,men självklart är det så. Daft Punk är de coola storspelarna. Hot Chip de lite fjunigare småspelarkusinerna. Men bägge återskapar musikhistorien framför våra öron. Och den låter bättre än någonsin.

.

Lyssna också på:

Daft Punk: Random access memories

Metronomy: The English Riviera

ANNONS