För första gången sedan starten har vi gjort en skiva för vår egen skull, säger gitarristen Phil Collen. Det är något rörande i det. Mot slutet av karriären är de gamla mjukishårdrockarna äntligen fria. Och visst låter albumet överraskande piggt.
Särskilt i klämmigare låtar som Sea of love, Dangerous eller Battle of my own som lånar glatt från Led Zeppelins folkådra. Men även i balladerna, lena som smält glass och proppfulla med nödrim, finns en omisskännlig feelgoodkänsla som talar för att bandet spelar från hjärtat. 2010-talet är inte Def Leppards decennium men om detta blir det sista bandet gör är det ett värdigt farväl.
ANNONS
