Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sibelius symfonier, Göteborgs symfoniker | Konserthuset, onsdag och torsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Klassiskt

Klassiskt

Sibelius symfonier, Göteborgs symfoniker

Konserthuset, onsdag och torsdag

Dirigent: Kent Nagano

Det är mitt i Symfonikernas Sibeliuscykel med de sju symfonierna på tre dagar. Äventyrskänslan i dessa framföranden är väldigt speciell. Resan genom de olika verken, under dirigenten Kent Naganos ledning, innebär en serie revisioner, förskjutningar av musikens tyngdpunkter och mer eller mindre oväntade läsningar av klanglandskapet. 

Symfonikerna är på hemmaplan i den här repertoaren. Men jämfört med Neeme Järvis utpräglat romantiska tolkningar, med ett närmast mystiskt förhållande till skogarna och sjöarna, är det ett helt annat klangideal som ligger till grund för Naganos framföranden. Klarare, mer transparenta strukturer och ett skarpare detaljarbete. Därmed blir det också lättare att höra hur musiken förändras från verk till verk och i grunden tas ingenting för givet.

Starkast intryck gör de tredje, femte och sjunde symfonierna, kanske för att det analytiska förhållningssättet här på ett så tydligt vis harmonierar med det organiska flödet. De långa linjerna går verkligen att följa och klassicismen i den femte symfonin framträder i ett förklarat ljus, förbluffande och självklart på samma gång, med ekona av Beethoven som en sorts naturklanger. Det är något nytt som föds här. Formtänkandet levandegörs genom dialogen med de klassiska principerna.

Några ögonblick är verkligen anslående. Som Urban Claessons glidflygning i den första symfonins klarinettsolo, så ofattbart lätt i anslaget. Eller den rörande bilden när Kent Nagano, under applåderna efter den sjunde symfonin, väljer att ställa sig mitt i orkestern, mellan horn- och cellosektionerna, i stället för framför den. Det är ett kollektivt arbete som utförs och orkestern som helhet har huvudrollen. Det man slås av är glädjen i samklangen, känslan av upptäcktsfärd i något man trodde var välbekant. I kväll avslutas äventyret med de andra och fjärde symfonierna.