Det är som att stiga ner i en labyrint och omringas av ord, historiska getalter, orkestrerade scener, där kroppar faller samman, berättelser exploderar, och musiken är skalet, kläderna till orden, rösten, de sönderfallande landskapen. Bish bosh är en logisk fortsättning på Tilt (1995) och The drift (2006), men ännu mer komplex. Jag tänker på modernistisk litteratur av James Joyce, Ezra Pound, T.S. Eliot och Samuel Beckett. Hieronymus Bosch finns där någonstans, passar in, till text och musik, även om titeln mer verkar vara en ordlek än en koppling till konstnärens bildvärld
Skillnaden är att Scott Walker sjunger och styr sina musiker, som spelar vanliga instrument, men även använder machetes, gethorn och tubax. Det kan påminna om avantgardeopera, eller musik av en tonsättare som Helmut Lachenmann, men när man minst anar det dyker det upp musikaliska grepp som progrockgitarr, calypsorytm, galopperande trummor, pruttljud, blås som härmar hyenor och hårda synthprogrammeringar. I en låt sjunger han på ett nordiskt språk en stund, troligen danska.
På The drift sjöng Scott Walker om Mussolini. The day the conducator died (An xmas song) handlar, till viss del, om den rumänska diktatorn Nicolae Ceausescu. Människans ondska är ett centralt tema. Den över 20 minuter långa SDSS14+13B (Zercon, a flagpole sitter) har dvärgar i huvudrollerna, olika tidsplan, bland annat 400-talet, under Attilas erövringar. En del ordlekar och arrangemang är burleska och i det svarta finns hål av absurd komik, överdrivna gester, som gör pusslet ännu mer förbryllande och fascinerande.
Rösten har många ansikten. Croonerjaget från tiden med The Walker Brothers och de första soloskivorna ekar emellanåt, i sången, aldrig i musiken. Han sjunger ibland ljusare än någonsin tidigare. Kan bryta ut i smädelser och fräsa fula ord. Andas ett ssssccchhhh. Vara extremt teatral. Kontrollerar rösten, rösterna, som få andra. Sångaren Scott Walker har aldrig varit lika exponerad. Och visst är det också – mitt i det märkliga och makabra – mycket vackert, som slutet på den nästintill obeskrivbara, bitvis svängiga, Epizootics!
Svårsmält? Ja, men Bish bosh släpper inte taget. Här finns så mycket att upptäcka. Musik som utmanar i över 70 minuter.
Exponerad röst. Scott Walker sjunger ibland ljusare än någonsin tidigare, bryter ut i smädelser och fräser fula ord, skriver PM Jönsson.
