Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Say Lou Lou | Lucid dreaming

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop.

Pop.

Say Lou Lou

Lucid dreaming

(Cosmos)

Det är något med sjungande syskon. Från The Everlys via The Jacksons och ända till systrarna Söderberg.

Say Lou Lou är inte endast syskon utan därtill två enäggstvillingar i form av aussi-svenska Elektra och Miranda Kilbey som inte bara förlänats exemplariskt snygga artistnamn redan vid födseln utan vid samma ögonblick också en rejäl DNA-dos musikalitet.

Föräldrarna råkar nämligen vara självaste Steve Kilbey i The Church (här kittlar det till i undertecknad, alla under 35 får väl googla) och Karin Jansson i punkbandet Pink Champagne som under tidigt åttiotal tampades med närstående Tant Strul.

Själva debuterade Elektra och Miranda lite oförhappandes i maj 2012 när en kompis på eget bevåg la ut deras låt Maybe you på Soundcloud, vilket ledde till en omedelbar och nästan löjlig hype och snart en riktig release på svårt trendiga franska etiketten Kitsuné (där även Icona Pop startade en gång).

Sedan dess har Say Lou Lou (som först hette Saint Lou Lou men tvingades byta efter en rättstvist med en tysk artist) prånglat ut singlar i en sakta ström medan det sedan länge efterspanade debutalbumet dröjt.

Tills nu då. Lucid dreaming kom till i nära samarbete med låtskrivarpartnern Janne Kask och svenska producentduon Addeboy vs. Cliff och är en något svårfångad historia: drömsk och lite vagt dansant pop med förvånansvärt klassiska låtkvaliteter.

Ibland tar det riktig fart dock. Mest påtagligt på singeln Games for girls, där discofinsmakande norrmannen Lindstrøm tweakat till produktionen rejält. Men bättre än så sker det på skivans absoluta höjdpunkt Glitter, en syntig dubbig slowmotion-discoid pärla som jag vill vill vill tro bottnar lite i just The Church och deras gelikars åttitotalsluftiga aussierock – jo, med viss vilja låter den nästan lite som en mix av Under the milky way och något catchy med Calvin Harris.

Annars är det kanske bara en effekt av att ha vuxit upp lyssnande på såväl Cowboy Junkies som Kate Bush, vilket systrarna själv sagt.

Men dessa dansgolvslåtar är egentligen undantag på en skiva präglad av snyggt kontemplativa och högst gediget byggda popsånger – i stil med två år gamla singeln Julian – där systrarna turas om att sjunga lead eller gör det tillsammans unisont, så nära varandra i tonläget att inte ens deras egen far kan skilja rösterna åt (något han berättar i en rar recension av skivan på den egna bloggen – han ger den fyra och en tredjedels stjärnor).

Detta dominerande halvtempoläge är lite riskabelt – svårt! – och bidrar till den där lite undflyende karaktären jag var inne på. Det är svårt att urskilja någon riktig struktur och riktningen känns otydlig. Men den avslutande Skylights sitter exakt där den ska, en bombastiskt orkestrerad sak som bara växer och växer utan att tappa markfästet och lämnar in med en varm mersmakskänsla.

Veckans skivor:

Danko Jones | Fire music

Rosh | Svart diamant

Matana Roberts | Coin coin chapter three: river run thee

Frazey Ford | Indian ocean

The Amazing | Picture you