Det är kanske inte så konstigt att Sam Smith gick sönder efter att hiten Stay with me gjort honom till superstjärna. Allting snurrade smärtsamt snabbt och när den unge talangen plötsligt fann sig själv på Oscarsgalans scen, sjungandes sin Bondlåt Writings on the wall inför Hollywoodlegendarer och mångmiljonpublik kände han sig fullständigt värdelös. Senare har Sam Smith beskrivit de där minuterna som de värsta i hans liv.
Smith drog sig undan, hem till London, var mycket ensam. Han mådde skit, sov hela dagarna, drack alldeles för mycket, gick upp i vikt och satte sedan igång med ett ambitiöst partande på stans gayklubbar. Det kunde nog ha tagit slut där, Sam Smith hade kunnat bli pojken med guldstrupen som hade en stor hit men gick vilse och slarvade bort sin karriär. Skönt nog fanns ett nätverk kring Sam Smith som knuffade honom ur sängen och iväg till gymmet. Ute ur dimman släppte också den kreativa låsningen och sångerna till den nya skivan började ta form. Det må vara en klyscha men visst är det så att Sam Smiths personliga kris satt avtryck i rösten och i uttrycket. Även om de tjugo ciggen om dagen säkert också påverkat.
I texterna blir det om inte annat tydligt att han har lite mer att jobba med den här gången. Singeln To good at goodbyes är en klanderfri göra slut-ballad men med extra sälta eftersom Sam Smith inser att han antagligen inte kommer få någon ordning alls på kärleken. Komma ut-låten Him riktar sig direkt till pappan och/eller gud och även om det inte är något nytt tema så berör förstås Smith när han konstaterar att han inte blev den son, eller den man, som förväntades.
Att Sam Smith kan sjunga ballader visste vi förstås sedan tidigare, och det bevisar han återigen på det här albumet. Inte minst i duetten med briljanta Yebba där Smith öppnar upp och trycker till så att det nästan brister när han ska matcha debutanten. Det som också gör de stillsamma sångerna både starkare och sårigare än senast är den solitära utgångspunkten. Sam Smith ber inte längre att hans älskling ska stanna, han vet ju att han aldrig kommer tillbaka. Istället vänder och vrider Smith på sin hjärtesorg och sin ensamhet. Jo, jag inser att avståndet är enormt mellan talangen och geniet, men i alla fall tematiken och utsikten från den tomma bardisken påminner om Frank Sinatras mästerverk Only the lonely.
Jag vill till sist påpeka att Sam Smith minsann kan svänga också. Som i sockersöta, stötiga soulpastischerna Baby you make me crazy och One last song for you. Eller bara på sättet trummorna skramlar i Midnight train. Då är han inte unik, men tveklöst underhållande.
