Salif Keita | Stora teatern, lördag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Han är en riktig Sverigevän, Salif Keita, som spelat i Göteborg tre år på raken, på konserthuset i samband med senaste albumet Talé, på Way Out West förra året när Les Ambassadeurs återbildades och kanske var det den erfarenheten som gjorde att årets Salif Keita-turné bjuder på låtar från olika faser av hans karriär, som Les Ambassadeurs-klassikern Mandjou, Salif Keitas största 70-tals-hit.

70-tals-soundet fanns där ibland, när latininfluenser dyker upp, eller när musiken gungar fram i långa, repetitiva melodier och mjuka rytmer, men i bandet fanns inga blåsare, ingen old-school-orgel. Elgitarristen Ousmane Kouyate är en länk till det äldre soundet, resten av medlemmarna spelar kora, n´goni, trummor/slagverk, och en kille på dator/elektronik, det moderna kommer in som kontrast till de traditionella instrumenten, men utan att ta över musiken, beats och smågrejer som är tongivande endast på slutet, när det är partymusik för hela slanten.

ANNONS

Han startar helt själv, med sång och akustisk gitarr, utan band har Salif Keitas röst en sorgsen laddning som skapar en speciell atmosfär. Fascinerande att höra honom solo, å andra sidan växer rösten under hela konserten och de två sångerskorna Bah Kouyate och Aminata Dante är en perfekt motvikt, ett slags fråga-svar-sång som fungerade extra bra till de äldre låtarna.

Förutom sången var koraspelaren Mamadou Diabaté (japp, släkt med Toumani Diabate) bandets mittpunkt, han glänste i såväl snabba sekvenser som i de gungande, mer långsamma låtarna. När klockan tickade och musiken fick en annan puls, särskilt på extranumret, drog Keita upp folk på scen, för att dansa – ett knep som alltid funkar! – extra kul när tre män gjorde en kupp, lånade en trumma och dansade mitt på scen. Då hade huvudpersonen, mannen med den gyllene rösten, lämnat scenen. En festlig avslutning.

ANNONS