Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Så starkt var Kents avsked

"Tack Kent. Tack publiken. Det var fint."

KONSERT

Kent
Tele2 Arena, Stockholm, lördag
 
Bäst: Mannen i den vita hatten är enorm.
Sämst: Det är väldigt kontrollerat (på gott och ont)
Publik: 38 300

Kent finns inte mer. Det tog slut i en perfekt tempererad, hypermodern arena i det Stockholm dit bandet en gång kom från Eskilstuna för att försöka hitta en plats åt sig självt och sin musik.
Upplägget var så väldesignat det kunde bli. Med officiell app och allt. Det var som att allt utanpåverk nästan blev som en bedövning när nådastöten skulle sättas in.
Efter ett sista triumftåg runt landets ishallar slöt Kent upp tillsammans med sina allra mest hängivna fans. Det blev både en stillsam fest och en ovanligt ljus begravning för de 38 000 närmast sörjande. Vänner på scenen, vänner i publiken, musiken som kitt som håller oss samman. Det är klart att det gjorde ont på ett ganska skönt sätt.

Låtlistan är i princip den förväntade. Förstås. Man håller fast vid planen och 999 är fortfarande en effektiv öppning och Stopp mig juni (lilla ego) är nervig innan det hela bromsar upp och planar ut i en ambient, omslutande Hjärta. Den vänstra stranden tornar upp sig som en av Kents ståtligaste, svarta ballader innan tempot höjs.
Ändå är det inte förrän en dryg timme in i konserten, under Jag ser dig och Musik non stop publiken verkligen bjuds in och det här på allvar blir en kollektiv, inkluderande upplevelse.
Det är väldigt typiskt Kent att orkestrera sitt eget slut med sådan stringens som man gjort ända sedan beskedet kom om att det var över. Varje band slutar på sitt sätt, det här var Kents upplägg, men det finns inget egenvärde i en snygg sorti.

Jag kan tycka att det är lika vackert att som Rolling Stones bara fortsätta likt de bluesgubbar som en gång fick dem att börja spela. Eller se på Kents farbroderliga förebilder i Depeche Mode som envist drar ut sin egna, allt tunnare livslinje. Det finns något fint även i ett band som långsamt bleknar istället för att liksom Kent kremera sig självt i LED-skärmarnas hårda ljus.
Det frestar på, det syns. Den här sista kvällen klarar inte Jocke Berg att hålla sin långa kärleksförklaring till sina kamrater. Utan dina andetag säger ändå allt och under Mannen i den vita hatten briserar Kent i ett fantastiskt, sprakande crescendo. Då är det gåshud. Precis som när vi oväntat får en avskalad och tunnhudad December som känns som liksom flera de andra låtarna nästan känns specialskriven för avslutet. Så mycket av Kents låtar handlar om att på olika vis göra slut och röra sig vidare.
Sedan är ju inte Kent bandet som pysslar med varken eufori eller sammanbrott. Det är värdigt och kontrollerat och när vi når finalen känner jag mig mer bedövad än bedrövad. Det är tydligt att vi är färdiga med varandra, nu räcker det. Bara klipp bandet, radera mina nummer.

LÄS MER: Kent tackar för sig med ny video

En del av mig kan inte bortse från att det känns kluvet att det tänds ljus, arrangeras parad och ställs samman virtuella minnesrum i samband med Kents sista spelning. Det är ingen människa som har dött. Ingen har gått förlorad, detta är inte sorg i dess egentliga mening. Som John Lennon sade när folk bröt ihop för att Beatles slutade: ” det är bara ett rockband som lagt av.”
I relation till att vi skickar värnlösa människor tillbaka till Afghanistan och naturligtvis i jämförelse med helvetet i Aleppo. Ja, då är Kents sista konsert föstås en ickehändelse.
Samtidigt är detta så självklart att det inte behöver sägas. Alla vi på plats i Tele2 Arena håller med om att det är två olika världar vi pratar om. Eländet i världen förminskar eller förtar inte känslostormarna när ett band som spelat så stor roll i så många människors liv spelar sina låtar för sista gången. Tårarna som faller mot golvet är lika äkta oavsett annan smärta.

Kent har satt avgörande och bestående avtryck i den svenska musikhistorien. Sprungna ur en ganska nervös indiescen ställde man sig redan från dag ett lite vid sidan av. Kent ville något mer, större och stabilare än sina kamrater i Hultsfreds- och Hannas-generationen. Med en integritet som inte sällan misstogs för dryghet byggde man målmedvetet sin värld på ett imponerande vis. Man skrev bra sånger. Gjorde några riktigt starka album och ibland var man fantastiska på scen.  
Till skillnad från en hel del andra band blev Kent dessutom bättre ju större, säkrare och tryggare man växte sig. Med tiden kom också en mer vuxen värme och en trygg ödmjukhet som klädde dem väl.

Och nu, den 17 december 2017, när kentarna till sist står trötta, vitklädda, svettiga och fullständigt uppmjukade av alla känslor finns inga sköldar eller skyddsmekanismer kvar. Till och med sorgen har sköljts undan. Bara kärleken är kvar.
Tack Kent. Tack publiken. Det var fint.
Nu går vi vidare.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.