Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/11

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Så bra var Weeping Willows på Götaplatsen

Göteborgs kulturkalas brukar infalla de där dagarna då solen kramar ur det sista av säsongens D-vitamin. Det är inte riktigt höst, men inte längre sommar. Ikväll är det precis så. Poseidon dränks av solnedgången som blir kvävd mellan stadsbiblioteket och konserthuset.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Publik: Ett överfyllt Götaplatsen och mer därtill.

Bäst: Broken Promise Land (låten) och en ny tappning av Touch me, med ett resultat av att behöva kippa efter andan

Sämst: Någonstans i mitten av hyllningen till Broken Promise Land (albumet) blir det en smula monotont. 

Solens strålar byts ut mot symfoniorkesterns stråkar och nytillträdde chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali sätter allting på sin plats när orkestern stäms. När sedan Magnus Carlson, lika propert klädd som alltid, och de resterande i Weeping Willows ställer sig till rätta råder en fullständig tystnad över Götaplatsen. So it's over och Under suspicion, kvällens två första låtar av förklarlig anledning, får största uppmärksamhet av den något äldre publiken. De flesta liksom bara tittar som om de har sett något av de övernaturliga ting i tv-serien Supernatural. Förutom att det här är högst naturligt. För 20 år sedan släpptes debutalbumet Broken Promise Land. För att hylla detta spektakel bjuder de på alla albumets låtar i sin helhet, från början till slut. Weeping Willows utstrålar efter två decennier samma lyster och glans.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Från scenen sprider de en egendomlig känsla - ungefär som att ha blivit passerad av ett vilddjur. De står som i en anständig och förtroendeingivande bur och vi är tusentals som står nedanför och häpet tittar på. Fascinerade över vad som försiggår där uppe. Och bakom gallret tittar vilddjuren fram. I kväll heter rasen Weeping Willows.

Det är aningen mer stillsamt när Weeping Willows bildar band med Sveriges nationalorkester. Mer klassiskt dansant. Musik som gör sin rätta på bröllop eller på fina sittningar i klass med Nobelmiddagen. Det är någonting med Magnus Carlsons röst som inte går att beskriva med ord. Man försöker och försöker, på ungefär samma sätt som när man blir påtvingad att minnas decimaler i pi. Tre komma fjorton femton nittiotvå. Sedan är det stopp. Det är på något sätt övermäktigt.

När de tolv låtarna från Broken Promise Land har spelats igenom övergår det till något  slags "greatest hits"-liknande. En hitparad, inkluderat The Burden, My love is not blind och (givetvis) Touch me, får fart på publiken i form av kollektivt handklappande. Det märks att Weeping Willows trivs i vårt Göteborg. Möjligtvis ett andra hem för Stockholmstårpilarna. Självsäkerheten på scen och det där diskret charmiga som träder fram i mellansnacken tyder på att de vet om att de är minst lika uppskattade här som på hemmaplan.

Kroppens reaktionen när spelningen är slut är snarlik den som infann sig efter Dunkirk på bio. Det tar en stund att återhämta sig. Man blir mållös. Tom.