Föreställ dig detta ruskiga: du bestämmer dig för att skriva en låt som ska inrymma Göteborg under 400 år. Fyra hela århundraden, en fasansfull mängd tid, tänker du bylta ihop till tre minuter.
Det är egentligen en otänkbart djärv uppgift. Något för människor utan gräns och omdöme, för de som har en fräsande speedwaymotor på den plats i huvudet där konsekvensanalys borde sitta.
LÄS MER:Jätteprojekten på Hisingen stoppas – miljardunderskott
Katarina Hemlin har nu förmodligen inte en lättviktsmotor i skallen. Ändå har hon skrivit den officiella låten till Göteborgs 400-årsjubileum. Ännu mer förbluffande: hon har gjort det bra.
Lojal mot Göteborg
Det ska nästan inte gå att binda ihop någonting så väldigt, så slugt och undanglidande som en stad. Åtminstone inte på ett nytt vis.
Detta lyckas inte Katarina Hemlin med heller. Hon är helt lojal mot den tjusande bilden av Göteborg: den om staden som ett säte för räktrålare, gemenskap och skadligt höga nivåer av livsglädje. Hemlin har kort och gott skrivit stadspropaganda - men det är en ganska effektiv form av propaganda.
”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” skulle kunna beskrivas som en mycket enkel sång, en sådan som folk över 73 år gärna vill kategorisera som "en bra bit". Texten är obehärskat sentimental, gitarren känns som något från den gamle stråhattsguden Mats Paulson.
Håkan är en rutten symbol
Hemlin understår sig dock med att använda Håkan Hellström, detta djävulsomen, i låtens första vers. Håkan är idag en oursäktlig, helt rutten symbol när det kommer till att beskriva Göteborg. Att inskjuta Hellström är att ta sig längre ifrån vad staden består av, inte närmare. Ändå får Kristina Hemlin det att låta överkomligt.
LÄS MER:Hon har gjort Göteborgs nya soundtrack
Detta göra hon delvis genom att sjunga förträffligt, med ett underligt och krusande vibrato. Hon gör det också genom att fula till låten en aning. ”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” må nämligen vara enkel, men samtidigt lutar den egendomligt på flera ställen. Versens melodi har en tvär, liksom mumlande inledning. Produktionen tycks silad genom en gammal flytbrygga.
Detta må alltså var propaganda, men Hemlin lyckas undfly det pompösa. Vilket, gör er inga illusioner, är en fin bedrift i sammanhanget. Sen ska denna typ av musik innehålla ett visst mått av dum, svullen massförförelse. Den ska få dig att tänka på sjögubbar och röda båtskrov, obehagligt feta måsar och annat marint oväsen. Katarina Hemlin träffar en bra balans mellan delarna.
