Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ryan Adams | Konserthuset, tisdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sång och dans-man

Ryan Adams

Konserthuset, tisdag

Bäst: Ryan själv - som visade upp sig från sin allra bästa sida.

Sämst: Att han inte höll löftet om att konserten aldrig skulle ta slut.

Publik: I princip fullsatt.

Ryan Adams släntrar in, som bara han kan släntra, hänger av sig sin skinnjacka med Iron Maiden-tryck på en stol och inleder med Oh my sweet Carolina.
Det absoluta örhänget från den fullständigt sönderkramade solodebuten Heartbreaker. Precis så har Ryan Adams öppnat varje kväll på den här turnén. Genom att han börjar med att plocka ner just den mest skinande pjäsen från altaret som publiken har byggt åt honom visar han att inga demoner längre kan få honom hur balans.

Ryan Adams är nykter, rolig och spelsugen. Så sugen att han aldrig vill sluta. Det blir en lång kväll. Ryan Adams växlar mellan två gitarrer, han sitter och han står. Spelar munspel och drar av ett gäng pianoballader. Inte nog med det. Ryan Adams gör sin bästa Karate Kid-imitation, berättar en historia om en orange katt på scenen i Paris, bjuder på en flaska vatten och ursäktar sig för att ”nu kommer det ännu en sorglig sång om mina känslor”.

När fansen jublar vid introt till en av de allra mest softa låtarna slår han leende bakut genom att plötsligt börja spela Grinder med Judas Priest i stället. ”Nu lurade jag dig!”. Sedan skyller han sina infall på att det blivit en kopp te för mycket i dag, väl medveten om alla tidigare skandaler och att publiken nu förväntar sig den nye, rene Ryan.

Men tro nu inte att han bara tramsar sig. Ryan Adams gör ljuvliga, totalt fokuserade versioner av en stor andel av alla sina bästa låtar. Han bläddrar i ett tjockt texthäfte, blandar och ger. Det blir Ashes and fire, Lucky Now och Dirty rain från den senaste skivan med publikfriare som New York, New York och Firecracker. Inte minst får vi några gamla Whisketown-nuggets i form av 16 days, Avenues och Somebody the remembers the rose.

Ryan Adams lyckas med något som få andra klarar. Han behåller vår koncentration i över två timmar, ensam på scenen. Dessutom med ett sävligt tempo där han till och med tillåter sig att stretcha mellan låtarna samtidigt som han ber oss vara tysta för att inte ”väcka mitt sovande arsle”.

Det är en mycket Ryan Adamsk kväll. Han är som ingen annan och när han dessutom kan bjuda på sin begåvning utan distraktioner, rus och dåligt humör blir alltihop ändå inte alls välkammat. Bara väldigt, väldigt fint.