Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Romanos album skapades i Värmland

Daniel Romano, en av Kanadas mest begåvade singer/songwriters, är tillbaka med ett nytt och starkt album.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivor

Rock
Daniel Romano
Modern pressure
(New West/Border)
 

Av alla hyllade singer/songwriters som Kanada sprutat ur sig de senaste åren (Whitney Rose, Basia Bulat, Tobias Jesso Jr, Chad VanGaalen, Colter Wall, Frazey Ford, Lindi Ortega ..) tror jag nog att Daniel Romano är den mest begåvade och mångsidige.

Den 32-årige sångaren, låtskrivaren, konstnären, grafiske designern och multimusikern (han spelar i princip alla instrument själv) från Ontario är driven och rastlös, ovillig att stanna upp och till synes helt likgiltig inför branschens förväntningar.

Sedan debuten 2010 har Daniel Romano släppt fyra fina countryalbum och hade lätt kunnat rota sig i Nashville och släppt fyra till. Flirtat med musikindustrin, skakat händer och rakat in priser på CMA-galan.

I stället valde han att helt byta spår och släppte förra året en platta som klingar av melodisk 60- och 70-talrock, med viss psykedelisk laddning och blinkningar åt både Lee Hazlewood och Bob Dylan. Och just Bob Dylan känns som något av en portalfigur även på nya albumet Modern pressure. På flera sätt.

Dels låter Daniel Romano kusligt lik en ung Dylan, såväl i röst och frasering som i de syrliga texterna och i själva soundet med orgel, ringande gitarrer, sitar och tablatrummor (lyssna på Impossible green och avslutningen av Roya), dels gör han precis vad han själv vill och känner för. Likt en trotsig Dylan går han helt och hållet sin egen väg, gärna tvärt-emot Nashvilles eventuella förväntningar.

Därför hyrde Romano förra sommaren en liten stuga i byn Finnsnäs (!) utanför Karlstad där han skrev och spelade in hela skivan, förutom blås och stråkar som han senare lade på i en studio i Toronto.

Det vore nog en överdrift att påstå att hans svenska sejour har präglat eller färgat av sig på plattan, förutom i sköna låten Roya som Romano skrev och tillägnade den värmländska klubbarrangören Roya Sarvestani (som dessutom hjälpte Romano att boka stugan i Finnsnäs). Men kopplingen till Sverige känns kul ändå.

Roligast är trots allt att lyssna på resultatet. Modern pressure är nämligen ett album som imponerar och håller farten uppe hela vägen över mållinjen, från den charmanta och knappt två minuter korta öppningslåten Ugly human heart pt 1, via den skönt sommarstompiga och närmast Tom Petty-rockande When I learned your name, fram till avslutande What’s to become of The meaning of love.

Daniel Romano tillför kanske inget nytt i en genre som föddes redan när Bob Dylan släppte Blonde on blonde för (nästan på dagen) 51 år sedan, men Romano gör det så elegant och träffsäkert och rasande snyggt att det inte finns någon annat album jag hellre lyssnar på just nu.