Rolling Stones går i barndom

GP:s recensent: "Om detta skulle visa sig vara Stones sista album är det ett lika stilfullt som logiskt avslut."

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När Rolling Stones började spela tillsammans 1962 var målet tydligt. De skulle bli Londons bästa bluesband.

Man får väl ge dem att de lyckades med det, och sedan lite till. Men 55 år senare, när Stones bokade in sig tre dagar i en studio i västra London, var målet det samma. De ville fortfarande vara stans bästa bluesband. Utan att ha någon insyn i den brittiska bluesscenen vill jag påstå att Stones ligger bra till även nu.

Så har Mick, Keith, Ron och Charlie också en gedigen utbildning i ämnet. Det som började med importerade plattor från skivbolaget Chess fortsatte med turnéer i USA där man också gav sig ner i det fortfarande hårt segregerade Södern och ägnade lediga dagar åt att spela med mer eller mindre namnkunniga musiker på varje bar, roadhouse och veranda där det fanns möjlighet att lära sig mer och borra djupare ner i bluesen, rocken, soulen, gospeln. De taniga ynglingarna fick så småningom dela scen med förebilder och mästare som BB King, Howling Wolf och Muddy Waters.

ANNONS

Som alla andra började Stones-killarna med att härma sina förebilder. När de på sina tidiga inspelningar gjorde blues och rock 'n' roll lät det hungrigt och nyfiket men också väldigt valpigt. Annat är det i dag. Stones tolkar Willie Dixon, Howlin' Wolf, Mepmhis Slim och Otis Hicks från ett helt annat håll än man hade möjlighet att göra som unga. Charlie Watts trivs inte oväntat i det lilla formatet och både Keith Richards och Ron Wood spelar hårt och distinkt men också inkännande inspirerat. Ändå är det Mick Jagger som sätter störst avtryck. Han sjunger, stönar, frustar och nästan gråter förtvivlat i den stackars mikrofonen. Jagger plockar dessutom fram munspelet och blåser med sådan emfas att man som lyssnare blir alldeles lycklig.

Man kan säga att Rolling Stones som band går i barndom med den här plattan. Man tar sig själva tillbaka till startpunkten, långt bortom alla arenor, LED-skärmar och uppblåsbara, gigantiska Honky Tonky-dockor. Om detta skulle visa sig vara Stones sista album är det ett lika stilfullt som logiskt avslut.

ANNONS