Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/11

Rockikonen Dregen – nu mest på dagtid

Dregen är mer aktuell än någonsin i höst, med en soloturné som i december tar honom till Sticky Fingers i Göteborg, ett konstprojekt, och, förstås, flitigt lirande i två av Sveriges absolut största rockband: Backyard Babies och The Hellacopters.

Servitrisen ser osäkert på sin skärm och använder fingret för att beta av namnen på listan. Hon hummar.

– Hm, nä, hmm, näe. Men … menar ni den Dregen som brukar vara här?

Att den tatuerade hårdpunkaren Andreas Dregen, som tillsammans med Joakim Thåström brukar tituleras Sveriges enda riktiga rockstjärna, skulle vara stamkund på denna fina kvarterskrog på Söder (dagens lunch: ankbröst) känns otroligt i sig. Tanken att det dessutom kunde finnas två av dem här?

Fullkomligt förbluffande.

Men naturligtvis talar vi om samma Dregen, servitrisen och jag. Och naturligtvis finns det plats för honom också i lunchrusningen.

Han kommer direkt från replokalen i Solna. De andra har gett honom dispens för att delta i vår intervju, som äger rum en vecka innan det att The Hellacopters ska öppna för Rolling Stones på Friends Arena. Annars är det hårt arbete som gäller med båda banden, fem vardagar i veckan.

– Förr repade vi typ från sex på kvällen till två-tre på natten. Nu gör vi det på knegartider. Det börjar tio och får hålla på till max halv fyra.  Sen måste jag hämta på dagis, säger han med den omisskännliga Nässjö-dialekten.

Artist och pappa, de två rollerna

Det är sällan som manliga rockhjältar intervjuas om sina barn; frågorna om hur man får ihop livspusslet, och hur det är möjligt att balansera ett turnéliv med ett gott föräldraskap, brukar sparas till deras kvinnliga kollegor. Därför känns det så befriande att Dregen – denna livs levande svenska urtyp för en rock­ikon – själv återkommer till ämnet. 

– Jag spelar musik, sen är jag farsa. Jag har inget liv förutom det känns det som. Sixten fyller fem i februari, det är den åldern då man får vara jävligt alert som förälder. Från att han slår upp jacken till att han går lägger sig händer det grejer. Han somnar i steget liksom.

Hade Dregen och dåvarande hustrun Pernilla Andersson fått en dotter skulle hon ha döpts till Lemmy om Dregen fått välja. Sixten, berättar han, var en snäll farbror som ägde den butik som han och hans mamma brukade handla i under uppväxten i Nässjö, och som alltid gav honom godis. Namnet betyder också seger på fornnordiska, vilket är en riktig beskrivning av hur han ser på sin son.

– Såklart var jag livrädd i början. Men han är det bästa som har hänt mig. Och att jag måste planera allting så noggrant nu för att finnas där för honom, gör mig jävligt produktiv. ­Förut kom jag till studion, kopplade in gitarren, drack lite kaffe och försökte snacka inspiration eller nåt sånt där med killarna. När jag gick hem sju eller åtta på kvällen hade jag kanske lagt ett gitarrsolo på hela dan. Jag får mer gjort nu på tre veckor än jag förut fick på ett helt år.

Mår bättre i dag

Åren kring millennieskiftet var de slitigaste rockåren i Dregens liv, åtminstone sett till livsföringen. Alkohol, droger och ett ständigt turnerande tullade på krafterna. Tolvfinger­tarmen säckade ihop, och att spela i två stora band med internationella ambitioner – Back­yard Babies och The Hellacopters – gav inte mycket andrum för återhämtning.

– I dag mår jag bra. Vi går ju fortfarande ut och festar och sådär när vi turnerar, men du vet, en bar är en bar är en bar. Man kan det nu. Tack och lov har själva musiken blivit lite viktigare med åren.

– Mitt hår är på väg tillbaka också. Det säger läkarna. 2013 vaknade jag en dag och så låg det bara där, i stora tufsar. Jag blev livrädd och tänkte att nej, nu dör jag, nu har jag fått cancer eller något sånt; men det var alopeci, fläckvis hårbortfall. Det kan bero på stress, men ofta händer det efter stora trauman, som att man ser sitt barn bli påkört av en bil, eller mister sin hustru, saker i den stilen. Då kan man förlora allt hår över en natt.

Vad tror du utlöste det för dig?

– Det var många grejer på gång just då. En svår förlossning för Sixten, då jag trodde att antingen han eller Pernilla skulle dö. Självbiografin som jag jobbade på, och så min soloplatta. Sen låg det väl en del saker latent inom mig som jag inte hade bearbetat ordentligt.  Som att min farsa tog livet av sig när jag var 11, och att vi var i Thailand under tsunamikatastrofen. Pernilla åkte direkt hem och träffade en psykolog några dagar i veckan för att prata om det. Jag? Jag stack på USA-turné i stället och körde vidare. Inte särskilt smart.

Har du pratat med någon sedan dess?

– Jo, och det har väl bitvis fungerat bra. Det är svårt att träffa någon som kan förstå min situation. Jag kan inte bara åka iväg till Indien och lägga mig i en yogaställning i ett år. Jag måste lära mig att tagga ner, visst är det så, men jag hade inte bara tappat håret utan också huvudet om jag inte haft massor att sysselsätta mig med. Det är en ständig rävsax. Nu har jag fullt upp igen, med Hellacopters, mina skisser, solo­turnén, och så Backyard Babies, som ju har 30-årsjubileum 2019. Men det är så jag måste ha det.

Backyard återförenades nyligen efter en paus på flera år. Hur är det med slitningarna i bandet?

– Det vore konstigt om det inte blev några efter så pass lång tid tillsammans. Det ska i alla fall sägas att vi är ett band där det aldrig har varit något handgemäng under hela den tiden. Inte ett enda slagsmål. Fast vi har ju skrikit en hel del.

Har det varit nära?

– Ja, det tycker jag att det är varje dag, ha ha. Det är ett konstigt gäng. Samtidigt är vi jäkligt nära varandra. När vi flyttade till Stockholm 1994 bodde vi alla i samma lägenhet och umgicks 24 timmar om dygnet. Basisten Johan hade sitt rum i garderoben. Han hade ingen ventilation, inga fönster. Det var en stor garderob, tyckte vi då i alla fall, men i efterhand förstår jag ju att det knappast var något Kardashianbygge av walk-in-modell.

Ingenting toppar Stones

– Jag är ensambarn, så jag vet väl inte egentligen, men jag tror att det är som syskonskaran i en familj. Jag brukar också likna Backyard vid ett gammalt tråkigt äktenskap. Vi lever tillsammans men har inte sex längre.

Och Hellacopters är flamman från förr?

– Lite så kan det vara faktiskt. För mig är banden lika viktiga, men det känns extra kul med Hellacopters just nu, för att det är så nytt. Jag trodde aldrig att vi skulle spela ihop igen. Det känns som att cirkeln är sluten nu, som om jag har kommit hem. Jag är otroligt tacksam för det. På torsdag lirar vi förband åt Rolling Stones och det ska bli jävligt kul. Hoppas man får hänga lite och ta någon bild med dem.

Var placerar sig Stones-konserten på din lista över höjdpunkter i karriären?

– Säger jag det så kanske jag jinxar allt. Tänk om strömmen går på Friends? Nä, men det måste väl vara högst upp. Det tråkiga är bara att på fredag morgon, om man skulle få en ny förbandsförfrågan från AC/DC eller Kiss eller något annat stort band, så är det Korpenligan i jämförelse. Allt är downhill efter Rolling Stones. Inget kan längre bli lika stort.

Det låter dystert.

– Jo, och jag kan bli låg i vissa perioder. Särskilt om jag inte har något att göra. Det är inte som att jag är deprimerad, men jag har verkligen två sidor. Och när jag har mycket inplanerat går jag runt och krisar i stället.

De ständiga nojorna

 

Hur menar du?

– Pernilla brukar säga att jag krisar lite över allting. Vi har spelat hela sommaren med Hella­copters nu, så över Stones oroar jag mig inte så mycket längre, men när vi hade paus med Backyard gick jag och krisade över det. Målade upp domedagsscenarier, ”det kommer inte gå!”, och så vidare. Jag har höga krav på mig själv. Jag försöker tänka att fan, du har ju gjort det här hela livet, du behöver inte noja. Men det är oundvikligt. Efter Stones, då kommer Dregen-krisen, inför soloturnén. Då ska det krisas lite där också.

Vad finns att oroa sig över då?

– Till exempel att jag kanske inte kommer kunna sjunga lika bra som sist. Men jag har börjat lära känna mig själv bättre. Jag vet att jag kan gå från hybris ena dagen då jag är bäst i världen, till att tolv timmar senare undra hur någon i helvete ens kan ha velat signa det här bandet, för så dåligt tycker jag att det låter. Sen är det uppåt igen.

Fortfarande, efter 30 år i branschen?

– Jo. Det går upp och ner. Man krisar. Sen blir det jävligt bra till slut.

 

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.