Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ride | Linné, lördag

Shoegazing på ålderdomshemsvolym signerad Ride är inte Daniel Claesons grej.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Rock

Rock

Ride

Linné, lördag

Jag hade precis tagit körkort och Mazdan rullade mot Göteborg och Ride på XL. Efter konserten (otrolig!) var jag så lomhörd att jag inte hörde bilen starta. Jag vred nyckeln flera gånger innan jag insåg att den faktiskt redan var igång. Det var, som det heter, tider det.

Och naturligtvis är det härligt när indiehjältar från 23 år tillbaka får komma och stänga Way ut West. Tyvärr är risken ganska liten att jag inte hör bilmotorn efter den här gången. För trots att låtlistan är nästintill flawless och att Loz och Steve bas- och trumrullar som bara dom kan och att Andy och Marks stämsång utmanar First Aid Kit-systrarnas på scenen intill som världens bästa, så ryker det liksom aldrig ur öronen. Jag vill bli trumhinne-yr och vimmelkantig, sväljas av en våg av gitarrer, känna basen som en smällfet pistong rakt i kulmagen.

Shoegazing på ålderdomshemsvolym har helt enkelt aldrig varit min grej. So sue me, Socialstyrelsen.