Richard Strauss | Salome

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Straussoperan Salome kan göras både antipatriarkalt, backlashigt och exotistiskt – bland mycket annat.

Men något som alltid ingår i denna relativt korta tragedikaramell är prinsessan Salomes slöjdans och Johannes Döparens/Jochanaans diatoniska profetior.

I denna dvd-upptagning från Festspielhaus Baden-Baden 2011 känns den slöjdansande Salome, Angela Denoke, tråkigt nog betydligt mer vacklande än till exempel Annalena Persson i Göteborgsuppsättningen i höstas. Där slog sig Salome fri från förtrycket och rymde tillsammans med Jochanaan istället för att traditionsenligt kyssa hans avhuggna huvud och sedan dömas till döden. Jag tyckte om den uppsättningen och det är klart att det blir jämförelser med den när jag nu ser regissör Lehnhoffs och dirigent Soltesz tolkning.

ANNONS

Det som här börjar med väldig spänning såväl musikaliskt som interpretativt ebbar ut i besvärande skolmässigt skådespeleri och dramatiska dödlägen strax efter att Narraboth, Marcel Reijans, skjutit sig.

Samtidigt håller orkester- och sånginsatser över lag hög klass, inte minst Herodias, Doris Soffel, som är en uppenbarelse som bedagad härskarinna med amorbåge.

Regissör Lehnhoff pratar gärna om sin Salomes apokalyptiska stämning men nja… Det publiken får är en scenbild med slentrianmässigt rasade murar, assymetriskt lutande golv, rött ljus som betyder blod och död samt en övertro på tysta karaktärers symbolvärde.

Man har sett det förut.

Och med en inte särskilt lyckad Roger Pontare-look på Alan Helds Jochanaan är det tyvärr något man inte vill se igen.

ANNONS