Regina Spektor – ojämn men skön

Regina Spektor är avväpnande och charmig. Ibland nästan lite för mycket.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag minns Regina Spektor från Way out Wests första år (2007). Då hade hon nyss släppt sitt hyllade album Begin to hope och det var en riktigt fin spelning. Det är det här också, stundtals, men konsertensläpar på en del dödkött.

Inledningsvis funkar allt bra dock. Regina Spektor hoppsastegar in på scen, ropar "Hej Göteborg!" och slår sig ned vid sin flygel och spelar igenom Folding chair, Eet och Grand hotel, tre charmiga poplåtar som vinner på den lilla stråksektionen som sitter bakom Spektor.

Undvik gitarren

Efter The Calculation och Better börjar det däremot gå utför. Det är då Regina Spektor hänger på sig en turkos elgitarr och spelar Bobbing for apples och That time och, tja, vi kan väl sammanfatta det så här: den klassiskt skolade pianisten ska nog hålla sig till piano.

ANNONS

Sedan följer en rätt hopplös Après Moi, bäst beskriven som en bastard mellan Maurice Chevalier ochLars Demian, och syntfesten i Dance anthem of the 80's, som inte heller är något vidare.

Samson är underbar

Då har vi ändå kvar "joddlingen" och det teatrala utspelet i Small bills – och det kunde vi absolut ha klarat oss utan. Där och då är Regina Spektor alldeles för quirky för sitt eget bästa. Det blir mest bukis av alltihop.

Faktum är att resten av konserten blir lite av en berg-och-dalbana till dess att Regina Spektor närmar sig slutet och bjuder den tålmodiga publiken på en skön Fidelity och en underbarSamson. Där visar Regina Spektor verkligen vilken röst hon har och vilken finkänslig artist hon kan vara.

ANNONS