Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Plattan ska ha släppts redan för ett år sedan, men det är först nu som Kevin Parker är klar med The Slow Rush. Bild: Matt Sev

Recension: Tame Impala - The Slow Rush

Kevin Parker har tveklöst en unik talang. Men popmusik ska ju svänga också, menar Johan Lindqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Tame Impala

The Slow rush

(Fiction/Caroline)

Tanken var att Kevin "Tame Impala" Parker skulle ha släppt den här plattan redan för ett år sedan. Det blev uppenbarligen inte så vilket gjorde att våren blev lite haltande med tanke på att man ändå headlinade Coachella och bokades till Gården i Göteborg.

Utan en ny platta i bagaget blev spelningen i Trädgårdsföreningen inte lika spännande utan snarare en ganska pliktskyldig historia.

Men nu är skivan ändå här. Parker har etablerat sig i Los Angeles och vill vara en av de tunga pjäserna med ambitionen att matcha svenskarnas känsla för hits med en mer konstnärlig och progressiv infallsvinkel. Detta samtidigt som det egna artisteriet ska få utrymme.

Nya albumet är en på ytan komplex skapelse. Kevin Parker syr lapptäcken, lägger lager på lager och manifesterar verkligen att målet är att någonstans hitta fram till en "Sgt Pepper" eller en "Pet Sounds" för 2020-talet. Svårt, förstås, med tanke på att Parker har så mycket större del av pophistorien bakom sig. Det är knepigt att göra "producent-pop" utan att reducera den till referens-musik som bockar av alla kapitel i rocklexikonet.

Ja, det låter självfallet väldigt bra. Som i "Borderline", en klanderfri men tämligen poänglös funkpastej som kryddas med flöjter och diverse halvknasiga ljud. Eller som i "Posthumous forgiveness" - en hopplös låttitel där Tame Impala flummar runt likt ett solstänkt Pink Floyd.

"Lost in yesterday" är en piffig poplåt men varför skjuta sönder den med laserljud från en gammal Commodore 64? Sådär håller det på.

Kevin Parker har tveklöst en unik talang. Men popmusik ska ju svänga också. Jämför den här plattan med Daft Punks klassiker "Random Access Memories" och den framstår omedelbart som ganska platt. Rentav tråkig.